Recension: Destruction Song II

EFTER FÖRSTÖRELSEN ÄR VÄRLDEN SVART

Den svarttonade Destruction-låten II är full av dans och atmosfär. Kenneth Kvarnström , konstnärlig ledare för Helsingfors stadsteaters dansgrupp, skapar en obruten rörelselinje i den djupa svarta världen. Koreografen får verkligen dansarna att dansa, den smidiga rörelsen flyter genom den timslånga föreställningen. Rörelsematerialet är återigen tydligt och bekant för många.

Till en början finns tomhet och ett mullrande ljud av förstörelse. Scenen insvept i svart är som efter världens undergång. Chock förvandlar människor till skal, så pass att deras ansikten också är täckta av svart. Gradvis drar de av sig kläderna, lägger märke till varandra, startar något, jobbar, liv. I slutet kommer låten, med ömhet, styrka och också själviskhet.

Under lång tid dansar fyra dansare samma rörelser i en tät grupp. Framsidan är till stor del rakt fram. De ser inte varandra och verkar inte heller titta på sin publik, alienationen är total. De dansar en elastisk rörelse som tomma skal. Jukka Rintamäkis elektroniska musik är enorm, den rullar över och mullrar. Volymen förstör inte öronen, men enormiteten är som getingar som flyger över en stad. Vid första anblicken är rytmen omöjlig att urskilja, och det verkar som ett mirakel attKenneth Bruun Carlson, Jenni-Elina Lehto, Janne Marja-aho och Valtteri Raekallio kan uppnå perfekt samtidighet i satserna.

Golvet är täckt av svarta plastbitar som flyger ut under dina fötter och med rörelsekraften. Jens Sethzmans scenografi ändrar form, och när dansarna rör sig formas ständigt nya mönster på golvet. Ljuset kommer som en remsa från sidan, ibland öppnas remsan mot bakgrunden och skuggorna blir bilder av dansarna.

Mullret avtar till slut och det rytmiska smällen börjar. I den andra delen tittar dansarna på varandra och på varandra, det finns en glimt av mänsklighet i deras ögon. Samtidigt ser vi Kenneth Kvarnströms kännetecken, gruppens skickliga transport.

Duetten i slutet, som lovar ny styrka, är verkets sång. Den framfördes vid premiären av Janne Marja-aho och Sofia Karlsson, som redan dansade i den första trioversionen av Destruction-låten 2008. Den tredje dansaren vid den tiden var Cilla Olsen. I en duett dansar paret tillsammans och manipulerar varandra. Det finns en glimt av ömhet i rörelserna, men kanske är det som får nytta av relationen det viktigaste. Ändå ger sången tröst, vilket också antyds av Rintamäkis musik, som ersätts av det ömtåliga plockandet från en ensam gitarr.

Utgångspunkten för verket har varit färgen svart och dess variation. Den svenska kostymdesignern Helena Hörstedt har klätt dansarnas enkla svarta outfits med olika svarta band som lakritssnöre. Det hänger en lakritsspiral runt hans hals, skjortan påminner mig om Snöre-lakritsbanden som köptes på skepp till Sverige. Kostymerna fungerar bra, tygerna passar dansen och överraskande nog finns det även färger i helsvart.

Det har inträffat olyckliga skador i den sexmannadansgruppen. Vid premiären fanns det faktiskt fyra dansare, med Sofia Karlsson, som inte nämns i programmet, som den femte. Vid framtida framföranden kan kompositionen vara någon annan. Men med varierande antal dansare lyckades verket se färdigt ut vid premiären. Dansarnas skicklighet och det faktum att musik, scenografi och kostymer samverkar med Kvarnströms självsäkra koreografiska färdigheter förmedlar en tröstande överlevnadshistoria.