Recension: Yökyöpelit

Poetiskt och galet roligt

Laura Ruohonens Night Owls är en succé bland barn

Helsingfors stadsteaters barnföreställning Night Owls är baserad på Laura Ruohonens barnvisor Allakka pullakka och Yököpelit. Ruohonens böcker har sin rättmätiga plats på 2000-talets barnbokshyllor, bredvid dikterna av Kari Hotakainen, Jukka Virtanen ochJuice Leskinen , till höger om Kirsi Kunnanen , ärvd från sin mormor. Fantasins flykt, lek med ord och yrselframkallande associationer, det är vad de bästa barnböckerna är gjorda av.

Samma ingredienser skapar de mest framgångsrika barnteaterföreställningarna. Helsingfors stadsteater snålar inte med att erbjuda det allra bästa till de små åskådarna. Laura Ruohonens egen regi, Anna-Mari Kähäräs musik, den framstående illustratören Erika Kallasmaas visuella design och musikalernas expertis garanterar en fantastisk teaterupplevelse. Kanske är det tack vare Ruohonens ökända strikta attityd som inte ens den minsta detalj har kompromissat: scenografi, kostymer, rekvisita, ljus, ljud… Allt är polerat till minsta detalj och av hög kvalitet.

Slutresultatet är inte traditionell barn- eller musikalteater. Nattugglorna är en saga som följer poesins och drömmens logik, full av fungerande paradoxer. Föreställningen lyckas vara retro och full av samtida teater på samma gång. Scenografin är både rik och avskalad, dialogen poetisk och rolig. Skådespelarnas uttryck är stiliserat men igenkännbart. Handlingen, som avviker från den vanliga stigen, tappar inte den gemensamma nämnaren, utan återvänder alltid listigt till grundproblemet: vem gnager på det i natten, vem åt agentens bil och huvudlöss Väätäinens hemmössa?

Laura Ruohonens inställning till barnteater verkar vara helt rätt. Den lilla tittaren respekteras men inte smickras, och barnets intellekt och förmåga till språkliga och visuella associationer underskattas inte för ett ögonblick. Ändå är all pseudokonstnärlig överdrift påfallande frånvarande. Serien har fötterna på marken och huvudet i de galaktiska sfärerna. Utöver allt annat är Night Owls rent ut sagt rik på form, medel och innehåll. Och ja, det är sant att det finns för mycket av allt – underbart!

Framträdandet varar lite mer än ett par timmar, men du kan inte känna det någonstans. Om femton år kommer samma barn att bli förtrollade av farbror Smeds sex timmar långa spektakel, antar jag. Och inget mindre är nog för en tittare som har hört Vuokko Hokattas förtrollande sång, beundrat Martti Suosalos uttrycksfulla fysik, blivit förtjust i Katja Kortströms luftakrobatik och smakat på Seppo Halttunens verbala mästerskap. Dessutom den anpassningsbara Emilia Nyman och Tuukka Leppänen samt den roliga Seela Sella. Jag måste också nämna bandet (Marko Puro, Sara Puljula och Sami Kurppa) som spelar och sjunger otroligt bra.

Någon tråkig vuxen kanske klagar lite på att låtarna är blandade på vissa ställen så att man inte kan urskilja texten. Men en tråkig vuxen har sig själv att skylla om han inte kunde dikterna utantill i förväg. När du väl vet hur man gör det, även Jaakko Vaakko Water Rat.