Recension: De rättfärdiga

Terror som intellektuell gåta

Med Albert Camus pjäs Den rättfärdiga strålkastaren leker Lilla teatern med terrorens kärna och orsaker i en berättelse baserad på verkliga händelser om fem ryska socialister som mördade storfurst Sergej Romanov i Moskva 1905 i revolutionens namn.
Terror har använts, används och kommer att användas så länge det finns människor som, i “rättfärdighetens namn”, är beredda att kämpa för en större sak genom att välja bort sig själva. På ytan handlar The Righteous om vad som händer före, under och efter attacken. På en djupare nivå ligger fokus på de inblandades funderingar, tankar och ideologiska munnar om rättfärdigandet av att mörda en annan människa. I detta avseende har prestationen mer av skräckens karaktär som ett intellektuellt pussel än en actionthriller.

Stabilt grepp

Regissören Aleksis Meaney glänste redan i Teater 90°s pjäs Aniara förra året och visar återigen att han har ett stabilt grepp om föreställningen.
Scenografen Alisha Davidov har skapat en fungerande stor rektangulär scenbild med små svarta piedestaler för skådespelarna att stå på. I kombination med Kalle Paasonens ljus- och videoprojektioner i bakgrunden och på väggarna skapas en illusion som i första akten kretsar kring det intensiva brainstorming-arbetet i det stängda rummet. I andra akten förändras stämningen och tonen radikalt när lönnmördaren (Sampo Sarkola), som dödade storhertigen genom att kasta en bomb på honom, fängslas i en orange T-shirt i ett annars Guantanamo-liknande förvaringscenter och utsätts för “stiliserad tortyr”. Övergången till 2000-talets kläder med kamouflagedräkter och stövlar visar också ett hopp hundra år in i framtiden.

Missad information

Tyvärr innehåller det annars innehållsrika programmet inte ett ord om Albert Camus liv, tankar och produktion, vilket hade kunnat göra pjäsen lättare att förstå.
Fransmannen Albert Camus (1913–1960), som fick Nobelpriset i litteratur 1957 och omkom i en bilolycka tre år senare, var en intellektuell vänsterperson och medlem i kommunistpartiet från 1937 till 1939.
Men han var ingen enögd fanatiker, utan kritiserade hårt den sovjetiska diktaturen redan på 1950-talet. Camus inställning till terrorism och våld var också negativ, vilket gör The Righteous till en trovärdig berättelse om människor som, trots mod, hängivenhet och ädla tankar, rör sig mot tragedins rand, helt enkelt för att det goda de anser sig representera också är ont.

Styrka och svaghet

Den Rättfärdige är en intellektuell pjäs, som är utmärkt i en tid då mer folklig underhållning är regel snarare än undantag i våra finländsk-svenska institutionella teatrar i huvudstaden
Men även om det är pjäsens styrka, är det till viss del också dess svaghet. På ett enkelt språk betyder det många väl framförda, minnesvärda repliker och en insikt om att inget är svart eller vitt. Men det innebär också att den filosofiska hårklyvern ibland gör att pjäsen tappar fokus och tempot stannar av.
Vem är då en terrorist, vem är en nationell hjälte? Det beror på perspektivet, vilket Teater Mesolas pjäs Eugen Schauman från 2009 var ett bra bevis på.
Lillans skådespelare är alla på topp: Pekka Strang som terroristgruppens plågade primusmotor Annenkov och polischefen Skuratov; Sampo Sarkola som den tvivlande idealisten Kaliaev; teaterakademistudenten Peter Ahlqvist som en blodig terroristhantlangare och fängelsevakt; Peter Kanerva som den passionerade och hetlevrade Feodorov och Nina Hukkinen som bombmakaren Dora och storfurstinnan. Peter Kanerva, som med sin terroristroll och som den populära komiska fängelsestädaren Foka, återigen visar hundra procent scenempati, förtjänar ett extra omnämnande.