Recension: Lainahöyhenissä

Minnesvärd lektion i tolerans

Sedan sin Broadwaypremiär 1983 har La Cage aux Folles etablerat sig som en av de mest populära samtida musikalerna, och med all rätt. Sällan har en så brådskande och gripande berättelse fått en så tidlös och dramatiskt välanpassad ton, och sällan har vi här haft ett sådant behov av intelligent underhållning av detta slag.
När Stadsteatern nu sätter upp det för första gången på finska i Helsingfors under titeln Lainahöyhenissa, har man valt att göra det på Arenascenen, och anledningen är uppenbar. På huvudscenen rullar Katri Helena, som kommer att slå det allra tiderna publikrekordet.

Men kvantitet och kvalitet går sällan hand i hand, och valet av bana visade sig vara en framgångsrik lösning. I den charmiga gamla biografen på Hakaniemi Square kan man komma nära publiken på ett sätt som aldrig varit möjligt på First Line, och det var verkligen uppfriskande att känna doften av dansarna när de svepte förbi.


Skratt och gråt

Nåväl, dansarna. Här är alla dansare förstås män. Vi är på en transvestitklubb med den bästa dragshowen i Saint-Tropez. Konferencier Georges och hans “fru” Albin, alias prima prima donna Zaza, har i två decennier gått i god för platsens kvalitet, men när hans son Jean-Michel bestämmer sig för att gifta sig med en flicka som, som grädde på mosen, är dotter till områdets största homosexuella politikerhatare, är det avslappnat.


Neil Hardwicks regi utnyttjar de tacksamma komiska vändningarna till fullo utan att tappa bort det allvarliga budskapet. Precis som huvudkaraktärerna skrattar och gråter du åt allt annat och framför allt känner du en otrolig sympati för dessa underbara, kärleksfulla, känslomässiga, besvärliga och ovanligt mänskliga människor.

En jämförelse med Svenska Teaterns produktion är lika naturlig som, i slutändan, onödig. Båda gör pjäsen och huvudkaraktärerna rättvisa, även om City Theatres teaterframställning är lite mer väloljad.

Så särskilt i de otroligt snabba show- och dansnumren. Killarna är så goda som det går och också professionella in i märgen. I Mindy Lindbloms snabba koreografi har de verkligen något att bita i, och Antti Mattilas funktionella scenografi, tillsammans med Sari Salmelas festligt pråliga kostymer, ger hela scenen den gyllene kanten.

Varaktig poäng

Jag har sett värre Georgesar än Pertti Koivula, som är genuint rörande i sin prestation, medan seriens stora utropstecken är Santeri Kinnunens underbara Albin/Zaza, som får dig att sitta och gapa av ren förundran och lycka. En imponerande insats, minst sagt, med ett glimt precis på rätt plats i ögonvrån.


Antti Timonen är en vacker sjungande Jean-Michel och Marika Westerling a ditto Anne, medan Markku Haussilas tokiga piga Jacob och Eero Saarinens Le Pen-klon Dindon är hysteriskt roliga, om än från helt olika premisser. Risto Kupiainens arrangemang av Jerry Hermans hållbara partitur fungerar som en charm, och Kaisa Kulmala har ett skarpt öga på sin eponymt namngivna oktett.

Man kan bara hoppas att så många kristdemokrater och sannfinländare som möjligt kommer att avvika in i denna minnesvärda lektion i tolerans, och att det troligen inte kommer att skada en eller två representanter för andra politiska partier såväl som kyrkan. Kanske kan till och med själva essensen av det kristna budskapet om kärlek avslöjas.