Recension: More or less love songs

Vemodiga och roliga kärleksminnen

Liisa Risus More or less kärlekssånger, beställda av Helsingforsfestivalen för dansarna i Helsingfors Dance Company, lyckas alltid vara överraskande. Det är inte storslaget och högljutt, men man kan aldrig förutse vad som kommer att hända härnäst från helheten.

Risu har också studerat clowneri och har i flera år gjort Dance Theatre Hurjaruuths vintercirkusar. Och jag fann också ett slags leende genom vemodighet som jag trodde hörde hemma i clownvärlden och vardagens absurditet i denna föreställning.

Jag tycker också att cirkusvärlden är kittlande när betraktaren känner igen ett musikstycke som har använts eller tolkats på ett oväntat sätt. Denna lösning är tydligt en av hörnstenarna i verkets struktur.

Föreställningen kan också ses som en vacker och mjukt sorglig kavalkad av kärleksminnen, med vilken en dam klädd i Eeva-Liisa Haimelins svarta festklänning vandrar. Om scenerna är hans splittrade minnen saknar han varken självironi eller parodi.

Sofia Karlssonsbikiniklädda regissör som styr män som cirkushästar, eller hennes genomsnittliga svenska bibliotekarie som drömmer om kärlek, är helt underbara. Jonna Eiskonens dansdiva, klädd i en scharlakansröd kram, hanterar däremot på ett spännande sätt de tolkande klichéerna från tidig modern dans. Och män får också sin del i Janne Marja-Ahos och Valtteri Raekallios John Wayne-parodi, bland andra.

Teaterscener växlar med rena danspartier, där satsen flyter på obehindrat vackert och flytande.

Framträdandet kan anses lätt att förstå, utmärkt utfört, rörande och underhållande, men om du vill kan du också hitta djupare lager och en förståelse för kärlekens eviga frågor.