Recension: (play)

Vild lek i utsökt dans


Det står i programmet att Kenneth Kvarnströms dansverk (pjäs) kompositoriskt liknar ett kammarspel. Där är kammarspel en generisk term som ursprungligen användes för det enkla och intima dramat. Inte minst av August Strindberg. Sedan dess har denna generiska term också överförts till andra konstformer såsom i detta fall dansen.

Samtidigt bör det påpekas att inom teaterområdet togs den generiska termen kammarspel från en generell term inom musiken: kammarmusik. Kammarmusik var i sin tur avsedd att framföras av ett fåtal soloinstrument eller soloröster och kan därför betraktas som en slags motsats till orkestermusik.

I (pjäsen) kombinerar Kvarnström kammarmusik med kammarmusik och introducerar allt med kammarens motsats, en akt av orkestermusik, vilket naturligtvis skapar en katartisk effekt som tonsättning.

Från Marcus Fjellströms melankoliska nedgång i Degenerator till Mats Larsson Gothes ödesdigra utbrott i Symfoni nr 2, så intensivt dirigerad av Shi-Yeon Sung, renar Kvarnström med hjälp av orkestermusikens mer storslagna uttrycksmöjligheter publiken innan det mer intima kammarspelet mellan musik och dans börjar i akt 2.

Scenografen och ljusdesignern Jens Sethzman skapar en kammare för dansare och musiker, där båda parter kan känna sig hemma. Den halvhöga bakgrunden har samma vita färg och struktur som väggarna i Tonsalen. Golvytan består däremot av en klassisk dansmatta. Med andra ord, ett möte mellan två världar.

Kvarnströms (pjäs) består av 10 scener ackompanjerade av musik av lika många tonsättare: Castaldi, Mozart, Chopin, Bach, de Visée, Vivaldi, Glass, Kapsberger, de Lassus och Shostakovich. Det börjar med uppvärmningsscener i joggingkläder till musik av Castaldi och Mozart. Därefter tar en av dansarna mikrofonen och pratar en stund om musikstyckena som spelats, repetitionsprocessen och vad som kommer senare; ett kommentarinslag i föreställningen som återkommer med jämna mellanrum.

Det som fascinerar mest är mötet mellan motsatser i dansen. Det finns inslag av japansk samurajkultur, med slag och sparkar, av den franska hovkulturens danslekar, och sedan finns det de brechtianska elementen där dansen plötsligt avbryts i full flöde av en alienerande stämpel, eller liknande, innan flödet återupptas. För i (pjäsen) spelar Kvarnström vilt. Samtidigt är det tydligt att de tio scenerna är episkt sammansatta i relation till varandra för att ge kommentarer och belysning med hjälp av tydliga kontraster. Detta förstärks också av att Kvarnström har låtit tre olika kostymdesigners, oberoende av varandra, Martin Bergström, Helena Hörstedt och Erika Turunen, bidra med kostymer till dansverket.

Jag blev slagen av att den enda scenen som inte är fragmenterad av alienerande element i dansen är den som ackompanjeras av Philip Glass’ stråkkvartett nr 5, där det är musiken själv som står för fragmenteringen. En scen som börjar med att en dansare pratar om de stora tygfickorna som ingår i kostymen, designad av Turunen, samt de något mer skämtsamma rörelserna som inte kom med i koreografin.

Pjäsen med kontraster mellan ord, dräkt, dans och musik är som mest tydlig i just denna scen.

Kvarnström bjuder alltid på överraskningar. Det är svårt att veta i förväg vad man kan förvänta sig rent naturskönt. Å andra sidan kan man alltid förvänta sig en estetisk upplevelse, väl genomtänkt ner till minsta detalj. (pjäs) är ett utsökt dansverk med ett antal grova inslag för de redan renade.

(Översättning: Multiprint Oy / Multidoc)