Recension: (play)

Människan är också en människa


KENNETH KVARNSTRÖM blandar högt och lågt och spelar vackert, helt vilt och fånigt med mannens roll i hans nya dansbalett , som hade sin svenska premiär inför fullsatt hus på NorrlandsOperan i fredags kväll.

Istället för inspelad elektronisk musik arbetar Kvarnström denna gång med livemusiker på scenen: violinister Karin Eriksson, Pontus Björk och Pär Lindqvist, Pelle Hansen, cello, Asuka Nakamura, piano och Jonas Nordberg, teorbo, en luta med 1,5 m lång hals, som spelar Mozart, Chopin, Bach, Vivaldi, Glass, Sjostakovitj och fler.

För att ytterligare splittra allmänhetens vision (som K säger i programbladet) är dansarna, Kenneth Bruun Carlsson, Sofia Karlsson, Kai Lähdesmäki, Janne Marja-aho, Cilla Olsen, Valtteri Raekallio och Terhi Vaimala, klädda i designerkläder och masker.


ALLT BÖRJAR så tyst, med musik spelad på den långa lutan och artisterna som kommer och går på den neutralt upplysta scenen. Överlag är ljusets roll dämpad i denna föreställning, vilket är lyckligt, eftersom det ändå finns så många imitationer.
Med Mozart förvandlas promenaden obemärkt till dans. Plötsligt lyfter de varandra, åh, så kärleksfullt. Varsamt sväller rörelserna runt i deras gemensamma danskropp; Jag hade velat vara en del av och bli smekt av noternas ömhet.

Efter denna uppvärmning i träningsoverallar och färgglada T-shirts kommer kontrasten. Chopins begravningsmarsch, dansad av en kvinna i svart korsett som ligger på en svart Rya-matta. Som ett djur vrider hon sig i ångest och sorg. Som en stripteasedrottning smeker hon sig själv. En fysisk musik som balanserar mellan smygande vulgäritet och danskonsten, där de klassiska vändningarna av fötter och ben tar ut varietéets banalitet. Både ärlig och melodramatisk och till slut ganska rolig, när hon fastnar i mattan.

En pjäs med en kvinnlig stereotyp? En dragning till det låga och att blanda det med det höga? Dessa tankar snurrar runt i mitt huvud. Dessutom ökar de farten när tre manliga kalsongslösa dansare i kilt dansar en macho-feminin smekning och krigsdans med smackande nakna skinkor, viftande med sitt nakna tackle, men i fel (?) riktning, smekande, stampande och vrålande, medan musiken lugnt och elegant plockar ut sin klassiska sonat – och det anmärkningsvärda händer, musiken dämpar chocken av det kraftfulla, kusliga spektaklet. Örat är starkare än ögat (vilket K också säger i programbladet).

De flesta sektionerna, tio stycken totalt, är enklare, vackrare och mildare. Många rörelser återkommer, som lyftet, snurrarna och armsvingarna ovanför huvudet, de första gångerna som kära vänner, sedan något monotont, men sedan kunde man kika på musikerna som spelade tills deras strängar rykte. Eller njut av de svepande kostymerna och färgerna på de fantastiska maskerna.

I slutet står en manlig dansare i jacka och kalsonger ensam på scenen. Han har precis tagit av sig den sorgsna pandamasken. Han tittar naket ut över publiken. Som om han vill säga att även en man är en människa. Ecce homo.


“PLAY” VAR andra akten i NorrlandsOperans besök i Kvarnström. Akt I bestod av symfoniorkesterns framförande av Marcus Fjellströms Degenerator och Mats Larsson Gothes Symfoni nr 2, dirigerad av Shi-Yeon Sung. Stormiga, smärtsamma och förvirrande verk som rörde sig med precision mellan arméernas elefantlika steg och en myggsvärms försvinnande.

(Översättning: Multiprint Oy / Multidoc)