Recension: (play)

Lekfulla möten

När sju dansare och sex musiker tar plats på City Theatres huvudscen i ett koncept som förenar modern dans, levande klassisk musik och mode, serveras vi ett evenemang som inte hör hemma i vardagen. Kenneth Kvarnströms pjäs är en gemensam produktion i det största formatet mellan hans eget kompani, Helsingfors Danskompani och NorrlandsOperan, och efter tre föreställningar i Helsingfors sätts den upp två gånger i Umeå innan den åker på turné i Tyskland nästa år.

Verkets titel är beskrivande. Lek och lekfullhet genomsyrar hela stycket liksom detaljerna. Den karaktäriserar också berättandet i de enskilda scenerna som speglar olika utfall och betydelser av begreppet pjäs. Lek betyder inte att de har sparat på kvalitet eller ambition. Tvärtom är det just detta lekfulla möte mellan de seriöst designade och framförda enskilda elementen som är hela poängen. Utan pjäsen hade mötet mellan klassisk musik från fem århundraden och den rörelseorienterade moderna dansen lätt kunnat bli både bombastiskt och introspektivt.

Verket är uppdelat i nio scener, var och en med egen musik av kompositörer som Bach, Chopin, Vivaldi och Sjostakovitj. Serien inkluderar också mer sällsynt spelad musik, såsom barockmusik för teorbo-luta, som i sig är ett visuellt märkligt instrument.

De enskilda scenerna skulle kunna stå som verk i sig, men de binds förstås ihop i ordning av samma musiker och dansare som förekommer i olika kombinationer. En annan enande faktor är Jens Sethzmans scenografi – ett vitt bakgrundselement och två lysande rörliga element som fungerar som bänkar.

Det som mest uppenbart binder samman scenerna och konkretiserar det lekfulla konceptet i verket är dansarnas korta, upplysande tal till publiken mellan scenerna. En av dessa är en inspelning av dansarnas kommentarer under en repetition. Detta får särskilt publiken att skratta hjärtligt.

Rörelsevokabulären i alla scener består av material som är karakteristiskt för Kenneth Kvarnström. Enskilda dansare stiger eller faller i grupper liksom i andra formationer som samlas och löses upp i ett obrutet flöde som vi känner igen igen. Likaså de noggrant strukturerade parscenerna, som här speglar medvetenheten och vänligheten snarare än underkastelse och dominans som många gånger tidigare. Överlag kännetecknas rörelsematerialet av mognad och tillit utan behov av att bevisa eller uppnå något. Detta har också fångats av dansarna, som betonar detta i sina framträdanden. Alla är väl medvetna om estetiken, liksom materialet, som de tydligt tar sin egen approach till.

Sviten innehåller pigg komedi, snarare à la Carmen?! från 1990-talet, när Kai Lähdesmäki, Janne Marja-aho och Valtteri Raekallio i kilt bjöd på en tittshow med driv. I en briljant färgad scen, till Bachs Goldbergvariationer med maskerade grupper i fantasifulla röda och svarta klänningar, blommar pjäsen ut i visualisering och rörelse för att därefter bli mer minimalistisk och stiliserad i scenen ackompanjerad av musik av Glass och Kasberger. En kristallklar duett för Kenneth Bruun Carlson och Cilla Olsen etsar sig fast i minnet, inte bara för tolkningen utan också för materialets skull. Finalens maskspel och karikerade rytmiska material till Sjostakovitjs hektiska tempo påminner om asiatisk dramatik såväl som commedia dell’arte.

Lekfullheten gör hela verket underhållande och till slut blir det ett fungerande inslag i denna sceniska fråga.

(Översättning: Multiprint Oy / Multidoc)