Recension: (play)

(pjäs) är en lek med den ädla och den ödmjuke

Det imponerande moderna dansverket levde upp till alla förväntningar.

Jag hade nöjet att vara en fluga på väggen när det moderna dansverket (pjäsen) skapades i höstas. Nämligen verket, skapat av Kenneth Kvarnström och framfört av Helsingfors danskompani, tog modet till platser där det sällan syns: kostymerna gjordes av tre talangfulla modedesigners. De ansedda svenska modeformgivarna Martin Bergström och Helena Hörstedt skapade kostymer för vissa scener och den främsta scendesignern för finsk opera, modern dans och balett, Erika Turunen , för vissa scener. 24. Premiärkvällen den 24 november visade vad repetitioner fulla av skratt, tomatrött tyg och svarta masker kan skapa.
Och skapade gjorde de.

Den en och en halv timmen långa extravagansen lämnade åskådarna med ett behagligt rus. Verket hade passande miljöer på den stora scenen i Helsingfors stadsteater. (pjäsen) bestod av delar som skilde sig i sinnesstämning, där den första innebar en övning i att värma upp med mjukisbyxor fladdrande. I andra delen framförde den svenska dansaren Cilla Olsen ett starkt, djuriskt solo där de kämpade på en svart ullmatta. Hörstedts svarta kostym betonade den karga stämningen i scenen elegant. Senare tog Bergströms professionella armé av röda kostymer scenen. Deras ansikten täckta av masker stod i stark konflikt med Bachs glada musik. Turunens lysande, silkeslena kostymer följde den karusellliknande rörelsen vackert och kompletterade även verket. I just denna scen tycktes föreningen av rörelse och kostym nå nya höjder: koreografen respekterade tyget och gav det liv på ett mycket elegant sätt.

Även om (lek) naturligt är en styrka i dans, visar det också att modern dans inte behöver vara alltför allvarlig. Publiken skrattade när dansarna kommenterade sina egna framträdanden mellan scenerna, sjöng en liten sång eller retade varandra om vem som egentligen gjorde allt arbete i föreställningen. Koreografen Kvarnström är också en mästare på att växla tempo: just när publiken sjönk in i högtidliga, djupa stämningar väcktes den av en skämtsam kavalkad av kilt och bar hud. Humorn i slutscenen var välkommen, då den balanserade de mer tragiska stämningarna i verket.

(Översättning: Multiprint Oy / Multidoc)