Recension: Kuninkaan puhe

Adeln förpliktar också skådespelaren

Kungens tal är en femstjärnig föreställning från Helsingfors stadsteater

Förra veckan inkluderade Helsingfors stadsteaters repertoar en pjäs med många möjligheter, Kungens tal. Från början har manuset varit en skildring av de stora ögonblicken i det engelska imperiet, inpressade i hovets händelser – stort för samtida, men vars omfattning kanske förblir liten ur dagens perspektiv.

Instruktören har material för många tolkningar. Kari Heiskanen spinner den röda tråden från spolen som vecklar ut berättelsen om kung George VI:s stamning. Detta måste han övervinna inför sitt folk i sina radiotal, som sprids till varje hörn av imperiet.

Betydelsen av dessa tal för att upprätthålla folkets kampvilja kan ha överskuggats av dåvarande premiärministern Winston Churchills tal, som var en sann mästare på retorik.

Churchill kunde se att han verkligen njöt av att gestikulera med mikrofonen, medan för kung George var det ett helvete att hålla tal. Men adeln lyder, alla medlemmar av denna kast har redan lärt sig detta i sin moders mjölk – det gjorde även Georg VI.

Enligt manuset har detta mirakel åstadkommits av Lionel Logue, en australiensiskfödd talarlärare, en ganska långsökt hjälp till kungens dilemma. Och det var trångt. Men det är just grälet mellan de två som är den typen av jordnära, inte så berusade uppgörelse som ger möjlighet till briljanta prestationer. Vid det här laget tycker jag att Kari Heiskanen har gjort rätt val. Även om världen vid den tiden skulle ha erbjudit dussintals namn att lyfta fram i pjäsens uppbyggnad, finns det faktiskt bara två karaktärer på scenen som tittaren följer: Carl-Kristian Rundmans karaktärisering av hertigen av York och Pertti Sveholms tallärare Logue. Resten är rekvisita, delvis även tomma av skickliga experter.

Det faktum att en australisk tallärare har behövts för att väcka imperiets kung åt höger på lärans väg är ett tecken på den utveckling som skett i seder och vanor under de senaste århundradena.

Verbala akrobatiska övningar har varit ett måste för alla som strävar efter makt – de som minst förväntades lyckas i tävlingen har lyckats med de renaste papper. “Adeln förpliktar” kan också återfinnas i pjäsens föreställningar: att man vet hur man ska agera tyst – sotto voce – när ett sådant krav uppstår. Tack vare hela gruppen av artister kan Rundman och Sveholm stamma i lugn och ro.