Recension: Kuninkaan puhe
När orden inte kommer
David Seidlers The King’s Speech är en utmärkt text baserad på verkliga händelser om relationen mellan två män med helt olika status. Den beskriver också att man övervann skadan som orsakats av barndomens orimliga erfarenheter. Dessutom öppnar texten upp även känsliga maktmönster vid det engelska hovet.
Det är förmodligen meningslöst att jämföra scenadaptionen med den prisbelönta filmen The King’s Speech regisserad av Tom Hooper, eftersom det är omöjligt att nå filmens intima, lilla gesttolkning på scen.
Den stora scenen i Helsingfors stadsteater utgör en intressant utmaning för en text med en liten ram.
Scenografin i föreställningen, regisserad av Kari Heiskanen, är som ett rike av jättar. Människans litenhet i maktens och staternas maskineri betonas. Det intima blir offentligt i en kolossal miljö.
Utrymmet betonar kungens oro när han, på tröskeln till andra världskriget, befinner sig på samma linje som talare som Hitler och Stalin.
På scenen finns bara monarkernas rum på ena sidan, allt annat är mestadels byggt i tomt utrymme. Den hotfulla situationen i Europa förmedlas genom stämningar och prognoser.
Rundmans och Sveholms fängslande samarbete
Den australiske talläraren Lionel Logue använder idiosynkratiska metoder för att försöka få prins Albert att tro på sig själv. Tvingad från vänster till höger har prinsen alltid stått i skuggan av sin kvicka äldre bror och började stamma redan vid åtta års ålder.
Pertti Sveholm arbetar med rollen som Lionel på ett förföriskt flexibelt sätt. Lionel irriterar medvetet den blivande kungen, men smyger in framgångsrika upplevelser. Oenighet övergår gradvis till förtroende och så småningom vänskap.
Carl-Kristian Rundmans George VI är en karaktär som förstärks av hovetikett. Pjäsens komedi skapas när ett barn av kungafamiljen står öga mot öga med en vanlig person.
Rundman gör en stark roll, och stammandet låter mestadels naturligt. Personen bakom kungen börjar ta form på ett ömt sätt.
Samarbetet mellan Rundman och Sveholm är härligt läckert. Spänningen mellan kungen och talläraren suger all uppmärksamhet och allt annat på scenen är bara en ram för det.
Prestationen, som byggs upp av ganska korta scener, måste ta till lösningar som känns som utfyllnad i sömmarna.
Trots sina svårigheter lyckas föreställningen skrapa på ytan av mänsklig sårbarhet på ett sätt som gör den till en intressant teater.