Recension: Va va de ja sa!
Teaterrecension: Korv, perkele, koskenkorva!
Till en början känns det som Va va de ja sa! mer studentspex än satir. Män utklädda till mostrar och Jonna Järnefelts bimbo som tillfredsställer sexlusten med mangoglass känns inte särskilt uppfinningsrik. Emma Klingenbergshappy who sjungs om bett och kyssar skulle i sin tur kunna lånas från The Benny Hill Show.
Men sedan, mot slutet av första akten, dyker en pärla upp. Jag vet inte när jag senast upplevde språkfrågan behandlas med sådan uppfinningsrikedom och glädje som när Eero Saarinens finskspråkiga Helan och Pekka Strangs svenskspråkiga Halvan tar en lunchrast och tar tillfället i akt att kämpa för majoritetens och minoritetens rättigheter. Kaffesockret och etiketten på senapstuben används för att illustrera maktbalansen och framför allt visa hur banalt det cirkulära resonemanget som används i debatten om Sveriges status är. Hyckleriet på sidorna kritiseras utan moraliserande intyg. “Vad har du?” frågar Helan argt. “Dragsvik!”, svarar Halvan.
Vi mot dem
Sammanfattningsvis kretsar Bengt Ahlfors revynummer kring nationalismen och vi-mot-dem-mentaliteten som har vuxit fram under det senaste året i samband med de Sanna Finländarnas valseger och häxjakten som pågår i det recessionära Europa. Självförhärligande är nyckelordet. Retoriken sammanfattas kortfattat i joggingdressfolkets sång Ihanaa leijonat-koskenkorva-korv-song.
Det finns också några snälla, nästan barnvänliga, sketcher med talande träd och dansande händer – “Åh, vilken kon jag får,” utropar fröken mormor. Men tonen är också lite elak, som när både en välkänd plastikkirurg och en teaterchef får en fin päls på sin päls.
Vissa referenser och den klassiska revystilen antyder att de äldre generationerna tillhör programmets primära målgrupp. Nicke Lignell drömmer om Marlene Dietrich och att kunna göra sin del som John F. Kennedy och Ingmar Bergman.
Men en åttioåring kan också känna igen sig i frustrationen över förändringar som pyr här och där. Charmig är skissen där Järnefelt och Klingenberg förvandlas till spårvagnarna 3T och 3B, som ständigt tvingas byta bokstäver. Texten är genialisk, liksom kostymerna och koreografin där de rörliga skosulorna låter damerna glida runt som vagnar på sina spår.
De lyckas också få med några träffsäkra karaktärer på Lilla Teaterns scen. Den slaskiga plastikkirurgrollen är klar och klar för Joachim Wigelius , som också bär en fantastisk halvmask i den lyckade sketchen. Jag är också fascinerad av Pekka Strangs Lucia-kommittédam – det är svårt att inte skratta när han predikar regional spridning med sin egendomliga dialekt där österbottenska får en touch av åland.
Då kan jag tänka att en muslimsk homosexuell som Lucia inte är så chockerande och att man generellt inte alltid behöver upprepa True Finns smaklöshet även om syftet är att ironisera.
Det är roligt att se Ralf Forsströms scenografi och kostymer. Som välkänt har duon Forsström och Ahlfors varit ett radarpar sedan sextiotalet. Här skapas den fridfulla scenen med hjälp av en tunn tyglinje prydd med ett fläckigt mönster med en nostalgisk åttiotalskänsla. Bakom den avslöjas en mer färgstark bakgrund med abstrakta spiror, lite som bergstoppar i ett landskap av Tove Jansson. Kronjuvelen är den enorma ikonen som döljer sig bakom tyglager.
Ensemblen har musikalisk talang och låtarna tolkas på ett stämningsfullt sätt. Jakob Höglund förtjänar beröm för sin kvicka koreografi som dammar av revyformen och ger de svagare sketcherna ett lyft.