Recension: (re)use

Tillbaka till dansens framtid

Det första numret av den nya omfattande finska branschtidningen Teatteri&Tanssi innehåller en artikel som ifrågasätter den traditionella framförandet och mottagandet av scenkonst (i en teater med scen och läktare). Tanken är att yngre generationer som vant sig vid andra typer av användargränssnitt inte längre kan eller inte vill ta emot “ensidig, auktoritärt levererad konst från en frontal och passiv mottagarposition”. Kenneth Kvarnströms nya (åter)användning för Helsingfors danskompani är i grunden “ensidig, auktoritärt framförd konst”, men han ger mottagaren nya möjligheter när han – medvetet och mycket framgångsrikt – distanserar sig från den frontala leveransen mot galleriet.

I (åter)användning är betraktaren på sätt och vis på en rundtur i Kenneth Kvarnströms natursköna värld. Produktionen är performance-lik eller happening-liknande när publikens läktare har monterats ner och publik och dansare delar samma scen med installationsliknande och betydelsefulla föremål samt sporadiskt utspridda stolar och bänkar runt sidorna att sitta på. Till en början frestas vi att fritt svärma runt på scenerna och se dansarna och dansen så nära vi vill eller lyckas komma. Senare blir vi utomhus eller inneslutna i händelsen när ridån delar rummet och får olika grupper att se olika scener. Det är kittlande effektivt och får förstås vissa att tränga sig över till andra sidan eller stå vid gränslinjen och titta åt båda hållen.

I scenerna som delas tillsammans blir vi upprepade gånger ombedda att flytta och byta plats. Detta skapar helt nya perspektiv och perspektiv på det koreografiska materialet, som helt och hållet stämmer överens med verkets titel bestående av återanvända scener från Kenneth Kvarnströms omfattande produktion – och av nytt material baserat på eller runt dem. Om du har varit där tidigare får du en känsla av att återuppleva världar du har besökt eller deltagit i. Nu tillbringar du tid i dem på ett nytt sätt och med ett annat engagemang som ett resultat av det förändrade lokala perspektivet.

I det föränderliga scenmaterialet finns de särskilt läckra och suggestivt rytmiska armbågsdanserna från Blodsängel (1994) och no-no (1996), som nu, liksom då, etsar sig in i sinne och ryggmärg. Mardrömsvisionen från Destruction Song (2008), med sina björnskinnsbyxor, kroppsmålning och tuff uppvigling med en humoristisk underton, får en ny och särskilt effektiv version av Kai Lähdesmäki, Janne Marja-aho och Terhi Vaimala. Det du inte snart glömmer är Kenneth Bruun Carlsons och Sofia Karlssons koncentrerat groteska och butolisk-liknande uttrycksfulla tolkning av knivscenen från “… det var allt jag ville, så jag stack fingret i hans öga…” (1991) som avslutning på verket.

Mellan de tydliga citaten finns många fint flytande och detaljerade par- och triodanser. I den leker du med gravitation, friktion och flöde i sammanflätade formationer med ett karakteristiskt koreografiskt hantverk och en solid tolkning av de fem dansarna i olika kombinationer och förstås kostymer.
(åter)användning är ett fint slut på Kenneth Kvarnströms ledarskap av HDC och en ny vändning mot frilansfältet och möjligen mot en ny estetik och produktion.