Recension: (re)use

Helsingfors stadsteater – (åter)användning


Elsa-scenen på Helsingfors stadsteater har dekorerats som konstgalleri i koreografen Kenneth Kvarnströms nya (åter)användning. Enligt namnet, som syftar på återanvändning, är dansmaterialet till stor del gammalt material som har justerats för att vara nytt. City Theatres dansgrupp HDC visar empati och gör intryck.

Publiken går runt i rummet, som brukligt är i ett galleri. Den här gången är konstverken människor som går bland publiken. Under dansen, som kräver utrymme, sitter publiken på stolarna på väggarna, men alla ombeds byta plats då och då.

Kvarnström vill skapa en personlig upplevelse för varje tittare. Ingen annan ser verket från exakt den vinkel där jag råkade sitta. Dessutom förhindrar ridån som ibland dras mellan åskådarna dig konkret från att se vad som händer på andra sidan. Självklart är det svårt att inte kika på nyfikna, och ridån känns som lite retande.

Elsa-scenen har gott om plats för dansare, åskådare och några set. Några av kläderna som behövs för föreställningen får plats på scenen. Och förstås en glaskub där dansarna ibland dansar. Så det finns mer utrymme än vanligtvis i gallerier där dansföreställningar hålls. Att bryta scenutrymmet fungerar på ett sätt.

Men salen är en scen, inte ett vitväggat, ljust galleri. De svarta väggarna förstärker atmosfären, och Vesa Elliläs ljus styr blicken. När spoten lyser upp på golvet vet åskådarna som sitter där snabbt att de ska flytta sig längre bort från dansarna.

Men det bästa är möjligheten att se dansarna på nära håll, på samma nivå. Deras laddning träffar dig direkt när du sitter nästan inom räckhåll.

Dansarna verkar inte påverkas av det speciella utrymmet, åtminstone inte negativt. De visar empati och dansar på allvar.

Trion Kenneth Bruun Carlson, Kai Lähdesmäki och Janne Marja-aho är kraftfull. Sofia Karlsson och Terhi Vaimala dansar som mjuka prinsessor, med en galen glimt i ögonen och knivar i händerna. Storleken på dessa dansare är stor.

Det finns ingen berättelse eller ens ett tema i verket. Tittarnas intresse upprätthålls genom att byta rum och platser samt byta kläder. Atmosfären styrs av ett ljudlandskap för vilket koreografen har valt en variation av musik.

Ibland känner jag igen en speciell sekvens av rörelser eller minns en scenkostym. Ändå är (Re)use ett eget nytt verk, och betraktaren bör inte fundera över de gamla.

Kvarnströms rörelsespråk är alltid relaterat till hans tidigare verk. Dansberöringar även om det är tittarens första gång.

Detta är Kvarnströms avskedsbok om gruppens ledarskap. På hösten kommer gruppen att ledas av nästa direktör, Jyrki Karttunen.