Recension: Viulunsoittaja katolla

När en liten historia
En global berättelse växte fram

Berättelsen om den ryske juden Tevye, hans familj och byn Anatevka har berört människor sedan 1960-talet. Det är en av de där små berättelserna som växer i betydelse. Tsaristiska Ryssland, även om det kan ses som att det rör sig på historiens vågor, från igår till framtiden. Faserna i den judiska gemenskapen och en identitet som följer traditioner är centrala, men de delar temat hemlängtan med både våra egna evakuerade och dagens “bortdrivna” flyktingar från kriget.

Enligt experter har musikalen Fiddler on the Roof sina rötter i operett och hämtar inspiration från västerländska romantiska traditioner samt judisk och rysk musikkultur. Berättelsens framgång avslöjas redan till stor del här, då melodierna lockar stora publikmassor. Exotism och igenkänning skakar hand. Allt som allt är det ett känslosamt och underhållande konstverk.

“Efterbilderna” från Helsingfors stadsteaters föreställning är både underbart klangfulla och rikliga i sina visuella uttryck. Under Hans Berndtssons regi bedrivs berättelsen mer utifrån publikens och musikens villkor. Det är en naturlig lösning för denna teaters musikaliska expertis.

Den rika koreografin blommar ut när dansarna kastar sig in i den med sina utmärkta färdigheter. Och scenrörelsen är i övrigt intakt och funktionell.

De silhuettliknande husen i Ralf Forsströms scenografi är pittoreska, anpassningsbara och kan bäras med ljus. Drömperioden i berättelsen med dess monsterdagar är skickligt utförd med humor. Bröllopsavsnittet representerar däremot musikalens uppgång, och det utförs med full volym och intensitet.

Esko Roine sätter sin prägel på huvudkaraktären och mjölkbudet blir väldigt lik Esko, vilket inte är dåligt för den goda karaktären – ursäkta, Tevye. Detta har förmodligen hänt otaliga gånger tidigare i denna musikal under årtiondena. Rollen faller vanligtvis på de mest älskvärda skådespelarna. Publiken kommer för att se sin esko och vill inte ens bli överraskade – de gillar bara vad de ser. Och, förstås, från vad de hört, för Tevy är sångpojkar.

Tevye är familjens överhuvud som har problem med kvinnorna. Hustrun är envis och det finns många döttrar, inte ens en hemgift. Samtidigt blåser nya vindar i det förtryckande samhället. Man hoppas på brudgumkandidater, men de är en anledning till oro. En är för fattig, en annan för reforminriktad och en tredje för icke-judisk. Episoder och kollisioner är ofta komiska och alltid tankeväckande. Roine växlar skickligt från en situation till en annan i sin roll, snappar sina repliker med rätt timing, är känslig, förbryllad men smart och håller kontakten med “övervåningen”, muttrar lite men nöjer sig med ödets vändningar.

Som väntat var de evigt gröna melodierna Rikas mies jos oisin och Nousee päivä, laskee päivä kvällens höjdpunkter, och Mua rakastatko sjungen av Roine och Riitta Havukainen (Golde) sjönk också in hos publiken. Raili Raitalas (Hodel) tolkning av Långt från ett älskat hem var också särskilt vacker och rörande. Sångens budskap är detsamma för alla som lämnar sitt hem, längtan inkluderar rädsla för det nya, men om bakgrunden är stark håller också identiteten och känslan av hem skapas tillsammans med den älskade, även i främmande länder och under andra förhållanden.

På ett sätt får de kvinnliga karaktärerna i musikalen sin ton och personlighet som speglingar av de manliga rollerna skrivna för att vara mer färgstarka, men också genom deras starka röstuttryck. Detta gäller Golden och hans döttrar, Hodelin, Tzeitel/Anna-Maija Tuokko och Chavan/Marika Westerling.

Bland stallmästarrollerna är Antti Lang flexibel både fysiskt och verbalt som skräddarmotel, medan Tuukka Leppänen som Perchik och Antti Timonen som Fedka är övertygande som stadiga, entusiastiska budbärare för en ny era. Timonen får extra fjädrar i hatten från pubsångarens gyllene solon. Fiolspelaren Mauri Saarikoski rör sig suveränt både på marken och ovanför taken, för att inte tala om musikvärldens höjder. Matti Olavi Ranin är väldigt, väldigt rabbinlik – tror jag – och rolig dessutom.

I slutscenen töms hembyn och endast den sorgsna Tevye står kvar i rampljuset på scenen.
Som om den var övergiven. Men han är inte ensam. Familjen gick bara vidare, tradition och tro följer i dess spår.