Recension: Kapteeninkadun tyttö

THE GIRL ON KAPTEENINKATU musikalen kommer att nå glädje- och glädjemätaren till sin topp denna höstsäsong på Arena-scenen i Helsingfors stadsteater.
Premiären av Esa Nieminens och Jari Salonens premiär ägde rum den 30.8.2012, och det måste sägas att efter föreställningen lämnade ett ovanligt stort antal glada och glada människor teatern en tidig höstkväll på Hämeentie.
Det är verkligen ovanligt i våra melankoliska omständigheter att se en så söt och oskyldig musikal, och när man ser den kan man fysiskt känna hur energin och glädjen fylls i en själv medan man ser föreställningen.

Musikalen KAPTEENINKATUN TYTTÖ har skapats av MILKO LEHTO.
Lehto är en av de regissörer jag gillar, och vars verk, åtminstone för City Theatre, har stannat kvar i mitt minne som positiva och intelligenta verk.
Utan att söka påminns jag om “På väg till Porkkala”, “De åtta utvalda”, “Belyakovs vinter” och “Solen och jag”.
Milko Lehto har en sympatisk förmåga att regissera själfullt, berörande och vältaligt, och han lyckas få ut det mesta av sitt ämne på ett sätt som ger tittaren en minnesvärd upplevelse.
Som den här gången.

JARI SALONENS manus är mycket enkelt i sin struktur. Det visar återigen att en upplevelse som har en positiv inverkan på människans sinne inte behöver vara komplex och djup för att vara glädjefylld!
THE GIRL ON KAPTEENINKATU är en berättelse om vänskap, kärlek, familj och viljan att skapa musik och sjunga i en värld då allt inte var så förstört, brutalt och slitande som det är nu.
Det är 80-talet och det återspeglas också i musikalens strukturer, förklädnad och atmosfär. Med några få undantag kan man föreställa sig att leva 80-talet igen.
Bara ett par saker bryter den intakta atmosfären: “precis så här”-refrängen, som upprepades i början av 2000-talet fram till tristess, var inte en del av det vardagliga språket vid den tiden (i pjäsen är det inplanterat i “Laura Paananens” upprepningar) och jag tror inte att orden “arskat” när man talar om solglasögon användes då…. Men det är nihilistiskt att klamra sig fast vid små saker som i sig är irrelevanta!
Särskilt eftersom jag verkligen upplevde ett härligt ögonblick när jag såg denna söta musikal, som inte lämnade något mellan tänderna, men det finns tillräckligt med leende på mitt ansikte för flera dagar!

ESA NIEMINENS musik är lika blygsam och megalomanisk som han själv verkar vara när det gäller mänsklig kvalitet. Musiken i den lugna och milda Nieminen är underbart berättande och okomplicerad, liksom avslappnad, och förmedlar goda och glada känslor från öra till själ.

Det är tyvärr inte heller vanligt att en scenartist också kan sjunga. KAPTEENINKATU GIRL-musikalen inkluderar också alla tre så kallade Huvudartisterna vet hur man gör det och jag ser det som en lottovinst för tittaren.
MIRKKA (Sara Welling) är en riktigt söt ung kvinna från 80-talet och hennes sångkunskaper är i högsta klass.
Hon anpassar sig mycket väl till sin roll både som person och som sångerska professionellt, och är dessutom underhållande och sympatisk.
Samma sak kan sägas om de två manliga artisterna i huvudtrion: PENA (Kari Hevossaari) och MAKE (Tommi Rantamäki) framför sina roller med enorm skicklighet så att det inte finns något att kritisera även när de gräver.

Musikalens kavalkad av karaktärer är rolig och satt ihop med små skickliga penseldrag. Varje karaktär känns eftertänksam och betydelsefull, och det finns inget löst tomrum kvar i prestationen. Och till min stora glädje kan de också sjunga!
Sanna Saarijärvi, Matti Rasila, Hannes Suominen, Marjut Toivanen, Pertti Koivula, Helena Haaranen, Sari Haapamäki, Anne Naukkarinen och Elena Lähde bjuder på en grottmänniska, en servitör på rullskridskor, en japansk tolk, en sekreterare, en präst, församlingsmedlemmar, dansflickor, musiker, bakgrundssångare och många andra typer av människor för underhållning för oss som sitter på läktaren och får njuta.

Litet är stort, kan man säga ganska träffande när man pratar om denna musikal KAPTEENINKATU GIRL. Det kan vara så att om 50 år kommer ingen längre att minnas detta verk, men jag lovar att många som sett detta inte omedelbart kommer att glömma den glada och positiva känsla som föreställningen ger, vilken nästan säkert stannar kvar hos nästan alla efter att ha sett den.
Jag kan rekommendera detta till alla samtidigt som jag skickar ett långt och tungt tack till alla skapare som bidragit till denna föreställning!
Det tomma skrattet och den falska glädjen som är förknippad med den påtvingade humorn är en helt annan historia och det är bara själsuppslukande och väldigt tråkigt tröttsamt.
THE GIRL ON KAPTEENINKATU går inte på det, men det finns något “äkta” som sällan händer längre. Lite som vild jordgubbe, eller något annat helt originellt.
Allt som allt, en lycklig sak.
TACK!