Recension: Kapteeninkadun tyttö

En titt bakom det stjärnspäckade bakom scenen


Om det är något som det finska folket älskar utan förbehåll, så är det schlager. Man skulle till och med kunna hävda, tillsammans med Peter von Bagh, att schlager på ett sätt är en spegling av folksjälen själv i alla dess skiften och metamorfoser.

Med andra ord är det märkligt att det inte har funnits fler schlagermusikaler i vårt land. Helsingfors stadsteater tar dock igen skadorna med full kraft och presenterar en ny schlagerbaserad produktion ett år efter megasuccén Katri Helena , men medan den förstnämnda cirklade runt karriären för en nationell ikon, berättar Kapteeninkadun tyttö en mer universell historia om de första vacklande stegen i en karriär och ger oss en inblick bakom kulisserna i en stjärnskapande scen.

Skaparna, Esa Nieminen och Jari Salonen, vet mycket om branschen och dess allt annat än rosenfärgade verklighet med vinsthungriga agenter och producenter, sexism och exploatering, och förbannelsen av publicitet. Det är pengar som styr och sångfåglar är ofta bara verktyg för de själviska ambitionerna hos dem som har makten.

Nu är dock Kapteeninkadun tyttö en tydligt feel-good-musikal, och även skurkarna – inklusive Sanna Saarijärvis suveränt porträtterade manager – känns relativt blygsamma. Det största hindret på vår hjältinnas väg mot stjärnstatus verkar vara hennes religiösa mor, en något karikerad Marjut Toivanen, medan Pertti Koivulas skivbolagsdirektör visar sig vara rätt rätt när det verkligen brinner i knutarna.

Trovärdig miljö

Mirkka, en oemotståndligt fängslande och känsligt sjungande Sara Welling, vill inget hellre än att stå på scen och det borde vara schlager och inte rock, som pojkarna i bandet ( Tommi Rantamäki och Kari Hevossaari tecknade på kornet) föredrar.

Schlager är dock, för den hardcore-proffsen Nieminen – som under årtiondena har gjort musik för alla våra största namn och nu i suverän stil leder sin sextett från keyboard – ett stilistiskt vitt koncept och vi får allt från skickliga pastischer av mer traditionell schlager till r&b, gospel, powerballader, countryrock och ballader. Allt gjort med konsekvent god smak och en finess som lyfter hela grejen skyhögt över antalet slätade dussintals.

Milko Lehtos regi gör i princip vad den kan med en kanske väl förutsägbar berättelse. Känslorna flyter utan att svämma över och inramningen är trovärdig i all sin schematisering, men dramaturgin haltar ibland farligt – särskilt i andra akten, där det är för mycket prat och för lite sång – och helheten känns onödigt utdragen.

Det är också lite svårt att tro att någon, även i början av 80-talet, kan vara så naivt naiv och godtrogen som Mirkka, men vi är glada att svälja det. Och framför allt är vi glada att Welling valde teaterscenen och inte schlagerscenen.