Recension: 100 tapaa nauraa

Dansa till halmen

Jyrki Karttunen är galen. Men underbart. Hans nya show 100 Ways to Laugh är något alla måste se.


Det börjar med ett ryck i tåns ände, fortsätter som en skakning i låret, skinkorna, överkroppen och hela vägen ut till fingertopparna. Till slut skakar varje muskel i hela ansiktet och örsnibbarna fladdar. Det går inte att stoppa det. Skratt bryter ut. Kai Lähdesmäki skrattar och det smittar av sig på hela publiken.

Hur leder skratt till rörelse och dans? Detta är huvudtemat i Jyrki Karttunens nya verk 100 sätt att skratta för Helsingfors stadsteaters danskompani. För 23 år sedan debuterade Karttunen själv som dansare i samma byggnad i verket Ballet Pathétique av dåvarande konstnärliga ledaren Jorma Uotinen. Efter årsskiftet kommer Karttunen själv att ta över ledningen.

Jag måste erkänna att jag hade mina tvivel kring temat. Att försöka vara rolig är inte lätt. De första tio minuterna av att fisa i kör påminner om en Kappahl-reklam från 90-talet. Men sedan växer serien med en rad fantastiska individuella prestationer.

Jenni-Elina Lehtos slarviga karaktär påminner om Långben. Hon ger ett något dumt intryck där hon står och stirrar ut i luften i jakt på ett skratt som inte riktigt vill dyka upp. Hemmningarna i kropp och själ blir ett hinder för att låta skrattet växa. För Eero Vesterinen är det enklare. Skratt strömmar ut ur hans trattformade mun och han fnissar så att glasögonen immar igen. Den smala Mikko Paloniemi fnittrar infernalt som en kalkon på lustgas, och Aksinja Lommis gnällande skratt tar över hela hennes kropp så att man nästan tror att hon snart ska spricka i tusen små bitar.

Valtteri Raekallio och Terhi Vaimala imponerar med sina starka rörelsekvaliteter.

Avsnittet med en grupp amatörskådespelare som dansar hiphop bryter ändå stämningen. Varför de har inkluderats blir oklart. Om Karttunen vill engagera sig i konstutbildning kan det göras någon annanstans.

Sedan börjar de dyka upp, först som bakgrundsfigurer som, som sockrade humlor, surrar runt och gradvis blir mer och mer dominerande. De kan beskrivas som en blandning av gula Teletubbies och utomjordingar eller till och med dansande smileys med armar och ben.

Gruppens styrka förstärks av dessa gula massscener där cirkus möter klassisk stumfilmskomedi. I början snurrar de runt på scenen mer planlöst, men sedan slutar deras dans i ett utbrott av sann glädje. Rörelsespråket är organiskt, graciöst, framhävande och vilt.

I den sista scenen svävar Jenni-Elina Lehto genom luften på Teletubbies armar som en Alice i Underlandet och längre ner längs ett böljande hav som bildas av de gula varelserna som rullar längs golvet.

Serien visar att indelningen i högkultur/populärkultur kan verka löjlig. Detta är universellt och mänskligt. Karttunen lyckas skapa en galet och genomgående sympatisk värld som du vill samla i en låda som kan plockas upp när livet känns surt. Ett gott skratt förlänger inte bara utan förgyller också livet.