Recension: Ollako vai ei

Komedi vackert
Helsingfors stadsteater

Bra komedier verkar ibland vara under en sten, men när en hamnade i Kivinens händer var resultatet mer än en ordlek. Mikko Kivinens regi på Helsingfors stadsteater är glädjefylld, vi föredrar det än inte. Avsnitten rullas snabbt, man “måste” skratta mycket. Det där skrattet fastnar ibland i halsen är menat att vara, när Nick Whitbys drama-komedi rör sig i händelser som simmar i historiens svarta vatten. Berättelsen utspelar sig under andra världskriget och ockupationen av Polen.

Det är inte lätt på teatrar (heller) under exceptionella omständigheter, inte någonstans i världen. Det är möjligt att tala sanning genom konst, men motståndarens reaktion är snabbare än tanken. Att stänga munnen/teatern är alltid en risk.

Pjäsen To Be or Not söker inte efter några djupa orsaker. Men det är ändå inte mindre inflytelserikt. De makthavarnas beroende av yttre tecken, manipulation med mantran och uniformer är kopplat till teaterkonsten. En mask på ansiktet kan göra ditt ego ännu större. I slutändan är dock de “befallande jungfrurna” törnen i köttet på dem som har makten.

Den polska scenen, en liten teatertrupp, lever sitt liv i skuggan av ett yttre hot. Din egen scenprestation är det viktigaste, publikens popularitet eller brist på omtanke räddar eller förstör dagen. Tills föreställningarna inte längre är tillåtna och vi får reda på en svartlista som skickats till nazisterna, som också innehåller skådespelarnamnen. Gestapo är ett hot mot bland andra Maria Tura, teaterns diva.

Handlingen utvecklas som i en spänningspjäs, men på komikernas villkor. Truppen satsar alla sina skådespelartalanger för att få fram ovan nämnda Listan. Var och en får olika nazisttemade karaktärer för att krossa sina hot. Laget är allvarligt men nervöst, motståndarlägret är osäkert och ännu mer nervöst. Publiken är stark, den vet…

Pjäsen har utmärkta roller, vars titel oemotståndligt tas av Pertti Sveholm. En begåvad komiker, en mångsidig tolk, kastar han sig in i Jósef Turas skor med nyfikenhet och insikt. En skådespelares förståelse av en fiktiv kollega är självklar. Om någon i publiken lämnar mitt i Hamlets monolog – även om det inte är på grund av en dålig prestation, utan på grund av en hemlig affär, till exempel – då är det nu fantastiskt ur artistens perspektiv! Sveholm, konstnären Turana, som föreställer sig stor och vars yrkesstolthet har förolämpats, är en evig liten pojke och är ganska attraktiv som han är.



Tiina Lymi tar också hem poängen. Den älskade skådespelerskan, Jósefs fru Maria, pendlar som vanligt mellan sin “Hamlet” och sina älskare, och Lymi har inte alls svårt att hänga med. Dina komedier är i sitt esse, du kan inte bara överdriva gränserna. Hon dekorerar också – och i vilken stil – de vackraste kostymverken.

Som överste Erhard, befälhavare för Gestapo i Warszawa, släpper Jouko Klemettilä loss det. I hans briljanta tolkning, hans praktfulla uttryck och hans andlösa verbalitet smälter det möjliga och det omöjliga samman. Galet!

Jari Pehkonen är också fantastiskt i luften som Dowatz, en regissör som utforskar de högsta sfärerna av sin konst. Och Jarkko Miettinen, som spelar den polske piloten Stanislav Sobinski, är charmigt övertygande som en ung man som är överdrivet förälskad i Maria.

Implementeringen med sina egna publikvänliga knep säger många universella saker. Kanske det viktigaste är att det visar hur gemenskapen stärks, glömmer sina ömsesidiga tvister och andra irrelevanta saker när fara hotar. Vackert, flitigt arbete och obeveklig närvaro syns från hela gruppen.