Recension: Yksi mies, kaksi pomoa
Behandling utan kind, professionellt
Huvudlös aktivitet utan något innehåll. Den beställdes och lovades, och höll också sitt löfte till One Man, Two Bosses på Helsingfors stadsteater.
Berättelsen i pjäsen En man, två bossar är baserad på Carlo Goldonis commedia dell’arte-klassiker Tjänaren till två herrar, skriven på 1700-talet.
I den tar en hungrig men påhittig harlekinkaraktär, delvis av misstag, två jobb åt sig själv. Resultatet är brev, pengar och bagage som hamnar i fel händer, samt lögner som måste rättas till med nya, en galnare än den andra.
Richard Beans version utspelar sig i Brighton i början av 1960-talet.
Den första scenen känns stel, men stilen förklaras ju längre framträdandet går. Det lägger grunden för framtida kindlöshet.
När lögnernas och missförståndens hjul börjar snurra, gör även uttrycksrundorna det. För att citera regissören Neil Hardwick börjar en låg och värdelös behandling.
Santeri Kinnunen spelar huvudrollen som en smidig och älskvärd idiot, och dansaren och koreografen Tommi Huovinen gör en akrobatisk föreställning som servitris som balanserar på gravens kant.
Iikka Forss självberörande skådespelarekick får dig att skratta med sin igenkännlighet. Skådespelarna gör ett bra jobb överlag.
Sari Siikanders starka Dolly och Sanna-June Hydes slutna Llo Pauline är båda underbara karaktärer.
Däremellan, en personlig uppenbarelse.
Jag har en speciell relation till pjäsen, eftersom jag i min amatörteaterbakgrund har spelat i originalet. Det var jag som var en återvändsgränd.
Min fästmö, Silvio, spelades senare av modedesignern Samu-Jussi Koski, som senare blev känd som konstnärlig ledare för Marimekko och tilldelades årets Golden Clothing Tree-pris.
Så min tittarupplevelse var fylld av nostalgi, men annars får handlingen på den stora scenen i Helsingfors stadsteater tårar av skratt att rinna i mina ögon mer än känslotårar.
Användningen av skifflemusik är en trevlig överraskning.
(Det vill säga, musik som spelas med något annat än ett instrument, som en tvättbräda. Till exempel spelade Beatles söner ursprungligen i ett skiffleband som hette The Quarrymen.)
Skådespelarna är också ganska talangfulla musiker, till exempel presenterar Forss sin egen typ av tvättbrädetolkning.
Den fjärde väggen mellan auditoriet och scenen bryts här och där.
I enlighet med traditionerna från commedia dell’arte och brittisk lågkomedi (det kan motsvara en finsk bushfars) avbryts pjäsens förlopp av komiska programnummer och lösa skämt som inte driver berättelsen framåt på något sätt.
Publiken kommer också att kunna delta i föreställningen, men det är ingen idé att avslöja mer om den.
Till min besvikelse finns det bara en fis i föreställningen, men ganska rejäl. Det finns gott om annat nonsens.
Det behövs också, ibland är det ganska befriande att lämna analysen och världens smärta i garderoben och skratta.
Ett särskilt tack till översättaren Mikko Koivusalo. Förklararna från de två herrarnas tjänare, som hittar på lögner, kittlar både skrattets nerver och tungälskande sinne.