Recension: Yksi mies, kaksi pomoa

Att ta genvägar
Och roligt som roligt!


Som regissör är Neil Hardwick stark inom brittisk och finsk komedi samt när han arbetar med musikproduktioner. Nu har “Niilo” skadat många män i branschen, eftersom denna One man, two bosses är en förfalskningsfars ovanpå filmen, så man behöver inte undra varför folk vandrar till “linjerna”. Hamelns berömda säckpipare kommer att slås av The Brighton Peers orkester på 60-talet, dirigerad av Lasse Hirvi och med Jiri Nikkinen som solist.

Richard Beans pjäs är baserad på Carlo Goldonis komedi The Servant of Two Masters från 1700-talet. Klassikerns snacks är rejäla och de avnjuts under föreställningen
med god aptit i Brighton 1963. Tajmingen är avsiktlig, eftersom de redan då letade efter en kick för ett fenomen som kallades The Beatles. Musiken komponerad av Grant Olding har ett fängslande eko av epoken, och som artist utför bandet The Brighton Peers sin uppgift med skicklig lätthet och beundransvärd självsäkerhet i sitt eget utrymme, utan att gömma sig i ridån.

Tempot hindras inte alls – tvärtom – av att påminna oss om commedia dell’arte-genren, som har påverkats av skådespelarutbildning genom tiderna, till exempel när man improviserar eller skriver på tecken. Resultatet är en insiktsfull entitet som växer fram ur bakgrunden och kan dra in publiken i den delade upplevelsen utan förbehåll. På en stor scen gör du en stor grej, du agerar med hängivenhet. Och inför något sådant – under gynnsamma förhållanden – har publiken blivit såld. Regissören har lockat sitt team att gå amok, ibland till och med för att bryta illusionen och (påstås) dra in tittarna direkt i handlingen. Att jag är i samma båt här.

Med Santeri Kinnunens mått har titelkaraktärens kostym blivit exemplarisk. Hans Francis skulle mycket väl kunna “anställa” några fler chefer, ja, tillräckligt i korthet och flexibilitet. De verbala färdigheterna framkallar söta skratt, några i salen håller på att sätta i halsen då och då… Scenrörelsen med sina fall, fall och ännu sämre grepp än öronknipsen är snabb, och den gamle servitören Alfie – i danskonstnärens stil Tommi Huovinen – gör det rent ut sagt omöjligt när han balanserar med brickorna vikta nästan på mitten och kastar sig huvudstupa farligt in i scenens fällor.

Sanna-June Hyde är oemotståndlig i sin roll som blondin, hennes Pauline har krut även om hon inte är en krutuppfinnare. Rauno Ahonen förvandlar sin roll som far till en snäsig, ärlig skurk, medan många andra är helt ärliga människor som ser ut som skurkar, eller vad det nu var. Ung kärlek blossar upp – kommer den att hitta sin väg, låt oss inte avslöja en förutsägbar handling. Men i rollprestationerna saknas det inte tro på sig själv och utförandan. Kostymerna är ögongodis, nostalgi och uppfinningsrikedom. Och självklart är scenografin i Brighton…

Komiker och komiker förtjänar sina applåder. Och för att nämna skådespelarna som visar upp sina instrumentala färdigheter som ett mellanmål med professionella musiker. En stilig fjäder i hatten för de humoristiska, Hardwick-liknande regissörerna!