Recension: Yksi mies, kaksi pomoa
Regisserad av Neil Hardwick är denna hisnande brittiska komedi placerad i 1960-talets anda.
Commedia dell’arte i kombination med Neil Hardwick är ett så bra paket att man inte kan låta bli att le av glädje. Maestron har tagit sig an Richard Beanis pjäs One Man, Two Bosses, som är baserad på Carlo Goldonis klassiska pjäs The Servant of Two Masters. Bean har adapterat den skurkkomedin till Brighton, England på 1960-talet. Och vem i Finland känner till den brittiska traditionen bättre än Hardwick.
Troget genren är föreställningen en riktig komedi, och det saknas inte galna vändningar. Den rike Charlie (Rauno Ahonen), som är inblandad i skumma affärer, har ett problem. Den söta men dumma dottern Pauline (Sanna June-Hyde) borde gifta sig. Alan (Ilkka Forss), en lovande ung narcissistisk skådespelare, har lovat att bli brudgummen.
Bröllopsfesten är redan överenskommen när Paulines ex, herr Crabbe (Anna Lipponen), dyker upp. Situationen är märklig eftersom det är känt att Mr. Crabbe just har avlidit. Crabbe får sällskap av sin excentriske tjänare Francis (Santeri Kinnunen).
När den initiala förvirringen är övervunnen visar det sig att Crabbe är den döde mannens tvillingbror (maskerad, förstås, eftersom han egentligen är den döde mannens syster). Tjänaren Francis får ordna besväret med hemgift och postärenden. På vägen stöter han på en självsäker Stanley-ungdom (Sauli Suonpää), som erbjuder Francis ett litet jobb som hjälpare. Den girige Francis tar genast tag i kroken.
Nu har tjänaren två bossar. Och det är där röran uppstår när Stanleys sanna identitet och relation med Crabbe avslöjas. Det är en glädjefylld såpopera i grunden.
Radiant Kinnunen och Siikander-klippan
Kinnunen är ett utmärkt val för huvudrollen. Han känner till genrens vändningar och är avslappnad både fysiskt och uttrycksfullt. Replikerna ackompanjeras också på ett roligt sätt av interna skämt. Fliken flyger också perfekt med publiken i snabba kast. I sina något för korta byxor och teddyboyhår är Kinnunen samtidigt en charmig och passande kaxig syn.
Det finns en partner för Kinnunen, vilket passar stilen för commedia dell’arte. Hon är Dolly, spelad av Sari Siikander . Både feministiska och rentav sexistiska saker har skrivits i karaktärens mun. Vilket fantastiskt buffopar!
Musiken och dess sånger spelar en viktig roll i föreställningen. Musiken är komponerad av Grant Olding, och i City Theatres version tillhandahålls musiken av gitarrbandet The Brighton Peers, lett av Lasse Hirvi . Pumppu spelar och sjunger nostalgiskt och rockar i sina 60-talskläder. Hardwicks stora idé har varit att arrangera solon för skådespelarna bland låtarna. Tidjân Ba spelar steel drum, Markku Toikka ukulele, Kinnunen marimban, Ahonen elgitarr och Forss slår rytmsolot med sin trimmade mage! Kvinnorna sjunger som en trio på ett vackert förföriskt sätt, likt Harmony Sisters.
Rogue-like-akrobatik och 60-talsnostalgi
För programmet har Hardwick skrivit en lovvärd artikel om commedia dell’artes natur. Regissören betonar att detta är en folkkomedi som måste vara passande grov och trakasserande. Av stilens tekniker nämner Hardwick olika akrobatiska trick och gimmickar som egentligen inte driver handlingen framåt, utan underhåller publiken.
Att involvera publiken i föreställningen och lite billigt är en del av helheten. Detta gäller även i City Theatres föreställning. Till exempel spelar Tommi Huovinen en otroligt rolig och akrobatisk biroll som Alfie, en servitris som faller och snubblar. Restaurangscenen i serien, med sina lekar med maten, är en genial liten show i sig. Publiken får också sin del som inbjudna assistenter på scenen på ett så saftigt sätt att det inte kan avslöjas här. Jag kan bara säga att Hardwick är en riktig skurk…
Scenografin, designad av Jyrki Seppä, hyllar genrens tradition. Den målade scenografin med sina perspektivillusioner är stilfull. Den dimmiga hamnen i Brighton vaknar till liv på ett fascinerande sätt i kvällsbelysningen. Sari Salmelas retroinspirerade kostymer och Henri Karjalainens 60-talsperuker bidrar till den nostalgiska atmosfären.
En boost till polarnatten
One Man, Two Bosses är en extremt underhållande och skickligt gjord komedi. Du tycker så mycket om teatern att du inte vill lämna. Föreställningen kombinerar passande råa vibbar, rockig musik och en stimulerande kontakt med skådespelarna och publiken. Du lär känna karaktärerna och blir fäst vid dem.
Det är också en fin insikt att Kinnunen ibland talar till publiken ur skådespelarens perspektiv, det vill säga som sig själv. Och det finns också ett budskap att hitta om skickligt utförd behandling. Vem har inte tagit till lite bedrägeri i sin girighet eller av kärlek? Ett humant budskap hjälper dig att ta dig igenom den mörknande hösten med ett glimt i ögat.