Recension: Chorus Line 2013

Attraktiv,
Ett hysteriskt mästerverk

Dansaryrket kunde knappast presenteras bättre än i Sonya Lindfors koreografi Chorus Line 2013. Verket handlar inte bara om leken och kreativiteten som är förknippad med sporten, utan också om den orädda och stränghet som är inbyggd i den, hårdheten mot den egna kroppen. Dans jämförs med elitidrott, som är en livsstil, en begränsad sådan. Att hålla kroppen ständigt redo för nya prestationer förbrukar energi, kräver underhåll och på lång sikt mer och mer återhämtningstid.

Varför det är nödvändigt att prata om dessa saker i fallet med Helsingfors danskompani just nu förklaras av att den högkvalitativa gruppen, som också är känd utanför vårt lands gränser, firar sitt 40-årsjubileum. Den unge koreografens skarpa iakttagelse visar både hans förmåga att identifiera sig med kollegornas erfarenheter och den underliggande personliga kärleken och kunskapen om genren.

Men framför allt lyckas Chorus Line 2013 med det viktigaste. Det är en föreställning som tar sin publik villkorslöst. Komedi, charm, dansestetik, virtuositet och magi.

För att undvika missförstånd bör det nämnas att så inte är fallet med den amerikanska filmen Chorus Line (1985, regisserad. Richard Attenborough, med Michael Douglas och Alyson Reed bland andra) i ett dansverk. Men regissören sa att han hämtade inspiration från det – ända ner till namnet lån. Deltagarna njöt främst av den välkända musikalfilmens igenkänning ur både dansarnas och publikens perspektiv. Atmosfären under auditionerna upptäcktes, och genom att undersöka relationerna inom gruppen fick tittaren nästan “komma på huden”. Om inte avundsjuka, så åtminstone analytiska bevis på ömsesidig solisttävling. Kanske också för att utan en stark laganda skulle gruppen knappast ha hållit ihop så länge. Eller som dansaren Kaisa Torkkel beskriver betydelsen av att uppträda för sig själv: “att vara på gränsen till osäkerhet och göra upptäckter tillsammans med andra”.

Musiken, från Tina Turner till Lionel Richie, Britney Spears och finska hiphopartister – Ceebrolistics – fungerade utmärkt som ryggraden i både berättelsen och atmosfären. Karaoke var också en insats, och inlevelsen steg till förvånansvärt roliga sfärer. Dansjackorna var klädda för att ge scenens glans till guldet, och även om de inte var det, skulle de definitivt ha blivit upptäckta. Talroller, korta, glada monologer om ens egen inställning till arbetet, liksom roliga intervjupartier, tolkades också naturligt. Mottagningen var lika entusiastisk, oavsett om publiken underhölls i salen eller i foajén.

Koreografen behandlade sitt ämne på ett distinkt sätt. Professionella dansare, som är bekanta med ett brett spektrum av arbetsmetoder och dansstilar, är flexibla och redo att leka med orimliga krav. Rörelsespråkets rikedom och dess mästerskap, inklusive muskler och muskelgrupper som är obetydliga eller till och med obefintliga bland lekmän, väckte beundran. Sammanslagningen av dansare i olika åldrar – den äldsta född 1963, de två yngsta 1976 – till lika delar av gruppen var först efteråt…

Verket berörde också de produktioner som lämnats kvar och visade otroligt “lösa” soloframträdanden, fyllda av ilska, passion eller svartsjuka, samt det imponerande flödet i en intakt ensemble, särskilt i den sista klättringen som går vilt.

Kaisa, Harri, Ville, Unto, Sofia, Inka och Heidi. Aula vinkade efter dig! Som på arenan.