Recension: Järki ja tunteet

Med din tillåtelse ska jag bli kär i en rik man

Teater: Laura Jäntti fräschade framgångsrikt upp Jane Austens klassiker.

Jane Austens Sense and Emotions låter som en sådan text som Laura Jäntti bör undvika på avstånd. Under de senaste åren har Jäntti främst regisserat nya finska draman och strikta klassiker, åtminstone inte den typ av romantisk underhållning som Austens bok ofta (kanske felaktigt) uppfattats som.

Jänttis fräscha regi är dock ett gott tecken på att även det epokgörande dramat med fokus på mänskliga relationer kan ses med en passande ton till nutiden.

Jäntti tar essensen av Austens bok – kampen mellan känsla och förnuft – och lägger den under ett förstoringsglas, så att säga. På så sätt hyllar regissören samtidigt originalverket och skapar samtidigt en tolkning där huvudpersonernas liv börjar framstå som inte bara tvångsmässiga utan också komiska.

På Jane Austens tid var döttrarnas kamp för försörjning för försörjning förstås inte underhållande, utan den sannaste verkligheten.

I England i början av 1800-talet tvingades en kvinna mer eller mindre att skaffa en man, helst en ekonomiskt stabil, eftersom ogifta kvinnor lätt blev utsatta. Å andra sidan visade sig den romantiska eran och det individualistiska tankesättet, enligt vilken förtroende för känslor leder en person till lycka mer säkert än förnuftet.

Austen har skrivit denna konfrontation in i personligheterna hos Marianne och Elinor. Elinor är en reserverad resonant, medan Marianne är en flamboyant som bara accepterar de starkaste känslorna. Självklart säger det något om Austens kvalitet som författare att de båda måste göra eftergifter till sina principer innan ett lyckligt slut kan komma.

Scenbilden är naken men ändå laddad på ett märkligt sätt. Hela första akten är byggd kring en gungbräda, en vag sandhög och en liten garderob – det finns gott om symbolik.

Genom att beröva berättelsen dess naturalistiska ramverk lyckas Jäntti betona de pretentioner och de noggranna sociala koder som dominerade en kvinnas liv på Austens tid.

Man var tvungen att upprätthålla fasaden om man ville hålla sig i “cirklarnas” gunst och gifta sig väl. Med andra ord var relationer fullt arbete för kvinnor.

Av rollerna är Sara Mellers Marianne särskilt minnesvärd. Melleri tolkar Marianne på ett överdrivet patetiskt sätt, med en nästan hysterisk frenesi, tills världen tar ifrån den 17-årige romantikern hennes övertygelser.

Kreeta Salminen är mer jämn som den vackra Elinor – men är det att avstå från känslor den största av känslor?

Självklart är det inte lätt för de unga männen i berättelsen, som skakar av världens krav. Rikedom är ett imperativ i en mans liv, som kanske bara överskuggas av en gentlemans hederskänsla. Men det finns också de kvinnor som du borde kunna prata om mer än bara hundar med.