Recension: Huijarin muistiinpanot

Relationer får dig och du kan komma över låret

Teater: HKT:s roliga satir driver tillfälliga hipsters in i karriärvägen på alla sätt.

Hej du tillfälliga arbetare i den kreativa branschen! Är du trött på ständig osäkerhet? Är du irriterad över att ingen inser dina förmågor och ger dig ett lukrativt fast jobb?

Om du vill komma framåt i livet måste du gå i cirklar. Så vi måste börja smickra de som har makten. Självklart, när det blir tufft, måste du också gå med på att vara en sängleksak för gamla damer.

Detta är mer eller mindre den typ av “livsråd” som Helsingfors stadsteaters Notes of the Impostor påtvingar sin åskådare.

Regisserad av Kari Heiskanen känns satiren hopplöst förvirrande till en början, men när det mödosamma introduktionsavsnittet är över börjar dramat slå på som en febrilt twittrande urban intellektuell under de bästa sociala mediekontroverserna.

The Impostor’s Notes är baserad på en text av Alexander Ostrovsky , en ryss som levde på 1800-talet. Jag har inte läst originalversionen, men jag kan med säkerhet säga att Heiskanen har lagt ganska mycket eget i plar.

Ostrovski skulle knappast ha gett sin pjäs referenser till regeringens hållbarhetsluckor eller Himanens rapport om framtiden, till exempel.

I centrum av berättelsen står Yegor Glumov (Pekka Strang), en urban intellektuell som har bemästrat ordet, självsäkerheten och det svidande tankesättet, men egentligen inget annat. Hon bor med sin buttra mor (Leena Rapola), för dagbok över “mänsklig låghet” och avundas sina mer framgångsrika vänner.

En dag visar det sig att hans avlägsna släkting är den rike och inflytelserika Odysseus Mamayev (Jari Pehkonen). De möts av en lycklig slump. Det dröjde inte länge innan Glumov hade fabricerat nonsenstexter till Mamayev och hans vänner. De är avsedda att få arbetarna att tro att ägarklassen nödvändigtvis måste bli ännu rikare.

Efter det gifter sig Glumov redan med en kusin (Sanna-June Hyde) till en mycket rik änka (Tiia Louste).

Heiskanens regi är en elektrifierande tempofylld och glädjefullt överdriven sillsallad. Den smaklösa kartongbakgrunden svävar glatt bort från tid och plats någonstans på sitt eget moln.

Även om karaktärerna är envisa hittar komedin ändå sin charm i Glumovs bana, som har en brant uppgång och en lika brant nedgång.

Pekka Strang är rolig som en självförsörjande hipster som gillar att slicka rumpan på vilken användbar idiot som helst. Att vända på rocken väcker inte ens någon ånger, för Glumov har aldrig haft några övertygelser.

Riitta Havukainen spelar en hustru som är svag för Mamayevs beröm och som medvetet stärker sitt självförtroende med Glumovs lögner.