Recension: Huijarin muistiinpanot

Jag anser att teater är den största konstformen.
– Oscar Wilde –

För mig, som den irländske författaren till Dorian Grey, är teatern den största konstformen, och framför allt den som ligger mig allra närmast. Återigen i våras kunde jag njuta av denna konstform genom att följa pjäsen The Impostor’s Notesav bloggens partner Helsingfors stadsteater . The Impostor’s Notes sägs vara en satir som för med sig en kavalkad av läckra karaktärer till scenen. Många av er läsare vet säkert att jag älskar en enorm variation av karaktärsspel, så:

Pjäsen är, med ett ord, briljant! Helt enkelt genialiskt. Under ledning av Kari Heiskanen böjs den över 150 år gamla pjäsen fram till nutid tack vare sin tidlöshet; Det har alltid funnits rika, fattiga och aspiranter. Det har alltid funnits bedragare och de som tror att de vet allt om allt, även för att de själva blir lurade.

Av skådespelarna kan jag säga att jag har hittat min nya favorit. Pekka Strang njöt redan av slakt, i Reason and Emotions spelade han en mycket härlig roll och nu som Glumov var mannen en ren njutning att se på. Av de andra var mina egna favoriter Tiia Loustes och Riitta Havukainens tolkningar. Det måste dock sägas att i Heiskanens regi har alla en lika roll och varje skådespelare lyfter fram karikatyren av sin egen karaktär som dramatikern Aleksandr Nikolaevich redan skapat i rollen.

The Impostor’s Notes är en satir. Det är en fantastisk prestation för dem som längtar efter en komedi som tar ställning genom intellekt och skarp insikt. Jag rekommenderar den varmt, möjligen den bästa teatern under hela våren.