Recension: Einsteinin rikos
Ett tätt atmosfäriskt drama om vänskapen mellan en berömd fysiker och en vagabond.
Den välkände samtida franske författaren Éric-Emmanuel Schmitt är åtminstone ihågkommen i Finland för den gripande pjäsen Oscar och Mamma Rosa, som visades på Helsingfors stadsteater 2005.
Einsteins brott (La trahison d’Einstein), som representerar en nyare produktion, är en tät och human moral om mänskliga val. Den bra finska översättningen är av Timo Torikka och den stilfulla, kvicka regin för den lilla scenen i Stadsteatern är av Kari Heiskanen.
Einstein på stranden
Det är 30-talet på en stram kust i New Jersey, USA. Mannen från kusterna och den lättsamma vagabonden Pekka Huotari bevittnar en märklig syn när en klumpig söndagssjöman gör ett misstag och faller i land.
Snart kryper en man upp ur havet, vars identitet inte ens luffaren tror på. Är detta 1900-talets mest berömda fysiker, Albert Einstein? Men så är fallet, och Santeri Kinnunen, som gestaltar sin roll på ett fint sätt, börjar lägga sina blöta papper på kajens räcke för att torka. Detta påminner mig om Philip Glass fina verk Einstein on a beach!
Den initiala situationen leder intressant nog till en jämn atmosfär. Båda är passande i trädgården och båda har sin värdighet. Uppfinnaren av världens mest berömda fysikformel framstår som en human gentleman som oroar sig för Hitlers maktövertagande i Europa.
Vänskap mellan män
Gradvis börjar en subtil vänskap bildas mellan männen, drivna av intelligenta debatter. I Markku Hakuris scenografi är en viktig del av det allusiva strandbrygglandskapet himmelslandskapet som skissas som en vacker målning. Månen dyker upp där då och då. Ett roligt spel utvecklas mellan männen. Luffaren ska ha målat landskapet och Einstein, som ansluter sig till pjäsen, betalar för detta landskap. På detta sätt sker utdelningen av pengar korrekt och med värdighet.
Men allt är inte lyckligt. En hotfull agent, Joachim Wigelius, börjar smyga sig på platserna, som har fått order att följa Einstein och pressa information från vagabonden. Naturligtvis leder spåren till atombombsformeln och vems sida Einstein står på.
Situationen blir mer spänd när krigets moln närmar sig Amerika. Kärnfrågan är det hemliga Manhattanprojektet, som resulterade i att den första atombomben slutligen detonerades 1945. Och snart kommer det att bli ett dån på scenen också…
Intelligent styrning, bra roller
Heiskanen har regisserat med en intelligent, tätt atmosfärisk moralstil. Vänskap och mänsklighet framträder som ett starkt budskap. Kinnunen och Huotari är ett fantastiskt par.
Det är fantastiskt att Kinnunen har fått en roll där han kan använda sina talanger på olika sätt. Kinnunens Einstein kombinerar mänsklighet, visdom, kvickhet och, rörande nog, vemod. En imponerande och minnesvärd roll!
Föreställningen tvingar teatern att ta ställning för huvudteman och ansvar för världsfreden. Intressant nog förblir Einsteins brott i sig en gåta och en moral som hemsöker sinnet. En och en halv timme i teatern, men med en djupdykning i åtanke.