Recension: Billy Elliot

Jag antar att det är så att Billy Elliot på Helsingfors stadsteater berörde mig hårdare än någon musikal jag sett tidigare. Jag skrattade, grät kraftigt, fick styrka, började tänka. Jag tycker om att sjunga och dansa. Kan du inte be om mer?

Min tioårige son Otso, som satt i publiken med mig, delade med sig av min upplevelse: han var också road, uppskattad, rörd. Efter föreställningen sa Otso att Billy Elliot var bra eftersom den hade bra skådespelare, tydliga tal, fantastiska scenografier och en bra berättelse. Koncis och kompetent analys!

Billy Elliots historia är bekant för många från filmen från 2000. Händelserna utspelar sig i 1980-talets England, en stad som lever på gruvindustrin. Bakgrunden är verklighetspolitik: 1984 beslutade premiärminister Margaret Thatcher att minska fackföreningarnas makt och stänga olönsamma gruvor. En ettårig strejk började. På scenen ser vi hur strejken börjar och följer den hårda kampen mot Thatcher. “Solidaritet, solidaritet, solidaritet alltid,” ropar strejkarna, sprudlande av en vilja att vinna. På julfesten tas på sig grimaserande Maggie-masker.

Vi ser också det hårda slutet på strejken och Thatchers seger. Triumf, laganda och stolthet ersätts av förlamad besvikelse.

Veckans nyheter om regeringens tvångsåtgärder och den växande strejkstämningen gör plötsligt musikalen mycket aktuell. I morse lyssnade jag på radion, och det spekulerades redan om huruvida Juha Sipilä snart kunde jämföras med Thatcher.

Vuxnas stridssånger, dansande kravallpolis och strejkvakter ger spektakulär rytm och våldsam eld till scenen. Men det viktigaste är vad som händer med barnen.

Billy är den moderlöse sonen till en gruvarbetare. Traditionellt är maskulina värderingar starka i samhället. Pojkar boxas, lär sig slå hårt, och medan flickor kan lägga in sina balettskor. Som en slump går Billy vilse i en dansklass och inser att det är detta han vill göra. Kollisionen mellan arbetarnas hem och balettsalen är våldsam. Gruvarbetarens son leker inte runt i små tofflor!

Vuxna förlorar sina kamper. Men Billy vinner. Han får dansa. Och viktigast av allt, Billys pappa och hela gruvarbetargänget förstår att de måste stötta en speciell pojke och hans drömmar. Det här talade mycket till mig: vet och förstår jag att stödja mina egna söner? Har jag tålamod att lyssna, att se deras drömmar? Vågar de drömma djärvt själva? Det krävs inte mycket talang för att gissa att jag grät mest i scenen där Billy läser högt sin döda mammas uppmuntrande brev, och senare sitt eget svar till sin mamma. Var alltid dig själv, betonar mamma.

Det mest underbara med föreställningen, regisserad och koreograferad av Markku Nenonen, är barnen, och särskilt Lassi Hirvonen, som spelade titelrollen denna gång. Vilken karisma en ung pojke! Hirvonen är naturlig, känslig, kraftfull och på något sätt helt öppen när hon rör sig på scenen. Kasperi Virta, som spelar Billys vän Michael, som bär kjol och är glad, är också helt charmig i sin roll.

Jag gick och såg musikalen i en grupp med barn, mödrar och mor- och farföräldrar. Alla gillade verkligen det de såg. Några i gänget hade också sett musikalen i London, vissa till och med flera gånger. Så det fanns gott om expertis! Personligen har jag inte sett en föreställning som fortfarande spelas på Victoria Palace Theatre, men jag har hört att Helsingfors stadsteaters version inte bleknar i jämförelse med Londonboerna. – I Finland var Billy bättre, och dotter till en danslärare, kanske till och med en danslärare. Michael var mycket bättre i Finland, min väns elvaårige son Nuutti jämförde de två tolkningarna han såg. Enligt Nuutti var dock hela situationen starkare och mer begriplig i London, just för att berättelsen utspelar sig i England. Nuuttis lillasyster Venla blev särskilt imponerad – förutom Billy – av scenen där pojkarna tar på sig kvinnokläder. Jag håller med. Hirvonen och Virta är hysteriskt roliga komiker!

Vårt följe brydde sig inte om Billy Elliots svordomar, vilket väckte uppståndelse. Ärligt talat fick det mesta av det plötsligt skakande skit och djävlar mig bara att skratta. Barnen tyckte också att svordomarna passade in i föreställningens värld.

Till sist frågade jag barnen vad de trodde att musikalens skapare ville säga till oss tittare. Enligt Otso lyder budskapet så här: du måste lita på dig själv. Du kan inte bry dig om vad andra tycker. Du måste vara precis som du är. Om du inte gillar killarna behöver du ändå inte försöka vara annorlunda.

Jag har inget att tillägga till det.