Recension: Gagarinin tie

1. Kan du först berätta lite om din bakgrund och vad du gjorde innan du blev författare?

Jag föddes i Dunfermline, Skottland, 1968. Efter att ha avslutat skolan och hoppat av college hade jag flera viktiga jobb för minimilön.

2. Jag läste i en av dina intervjuer att du skrev Gagarins väg i tio år. Skrev du verkligen så länge eller var det bara i ditt huvud? Hur kom idén till en pjäs som du skickade till Traverse Theatre i Edinburgh?

Jag har alltid velat skriva. Det blev bara möjligt när min farfar dog och lämnade mig lite pengar. Jag kunde ta tre månaders ledigt från jobbet och skrev Gagarins väg. Jag hade planerat det ett tag, men inte tio år (jag vet inte vem intervjuaren trodde det), kanske ett par år. Sedan lämnade jag manuset i ett år (jag vet inte varför) innan jag skickade det till Traverse Theatre i Edinburgh 1998. Eftersom pjäsen inte hade beställts tog det nästan ett år innan jag fick svar – vid det laget hade jag redan tappat hoppet – de gillade min text. Jag gick för att träffa Traverses konstnärliga ledare, John Tiffany (som regisserade pjäsen i Edinburgh och London), och han lovade att göra en uppläsning av pjäsen i mars 2000. Det gick mycket bra och Traverse bokade pjäsen till festivalen 2001.

3. Är det sant att du blev inspirerad att skriva Gagarins väg av en gatusignal i Lumphinnas?

Pjäsen är uppkallad efter Gagarin Way. Gatan ligger i Fife, Skottland, i gruvbyn Lumphinnans, som var kommunismens säte. West Fife är den enda valkretsen i Storbritannien – idag är den uppdelad i West och East Dunfermline valkretsar – från vilken en representant från kommunistpartiet någonsin har tagit plats i det brittiska parlamentet, och Gagarin Way är den enda gatan i Storbritannien som är uppkallad efter Yuri Gagarin. Det finns ett skämt i Fife om att de skulle ha döpt gatan efter Tereshkova (den första kvinnan som åkte ut i rymden), men ingen visste hur man stavade det.

4. Kan du nämna några förebilder eller inspirationskällor för ditt arbete?

Många människor har påverkat mig. Jag gillar irländska dramatiker mycket. Gagarins väg bygger särskilt på Brendan Behans instruktion “Få dem att skratta och sluta sedan skratta”. Självklart gillar jag också många filmer och läser oftast mycket både fiktion och fakta. Jag har inga andra förebilder än kanske författarna till The Simpsons.

5. Har karaktärerna i din pjäs eller i berättelsen själv några förebilder i verkliga livet?

Alla karaktärer är baserade på verkliga personer. Tyvärr finns det för många Eddies i Skottland och för få Garys.

6. Gagarins väg är en ganska våldsam pjäs. Vad tycker du om våld i filmer och pjäser?

Jag växte upp i Gibraltar och Rosyth, båda brittiska flottstäder. Man växer in i slagsmål. Våld är en del av vardagen. Det är inte rätt eller fel, det bara är.

7. Gagarins väg handlar om existentialism, marxism, globalisering och anarkoterrorism. Hur politisk anser du att ditt spel på en skala från noll till tio?

Gagarins väg handlar om makt och våld. Det är helt politiskt.

8. Ser du personligen också globalisering som en positiv process som skapar globala marknader och kopplar samman ekonomier ännu mer, eller tror du att den bara tjänar multinationella och rika länders intressen, utan hänsyn till fattigdom och mänskliga rättigheter i utvecklingsländer? Hur tror du att globaliseringen skulle kunna kontrolleras? Hur ser du på globaliseringens effekter på individnivå?

Globalisering? Om Marx inte lärde oss något annat, så är det åtminstone kapitalets girighet. Kapitalismen letar alltid efter nya sätt att dra nytta av arbetskraft, naturrikedomar och kunskap. Global exploatering är varken mer eller mindre ett brott än lokal exploatering, men här i väst, tack vare det globala informationsnätverket, kan vi med fasa inse att våra fattiga har det oändligt mycket bättre än de fattiga i utvecklingsländer. Och sedan undrar man över människors likgiltighet.

9. Gagarins väg handlar också om män. Hur ser du på mannens situation i dagens samhälle? Speglar din pjäs maskulinitetens kris på något sätt?

En kris av maskulinitet? Det har vi inte i Skottland. Vi bara blir fulla och bråkar med varandra. Detta har pågått i flera år.

10. Trots sina allvarliga teman finns det fortfarande mycket humor i Gagarins väg. Om du skulle klassificera din pjäs, skulle det då vara mer en komedi, en politisk pjäs eller något annat?

Pjäsens händelser utspelar sig i Fifes fabrikslagerhus i Dunfermline. Den berättar historien om två män, en fabriksarbetare, som bestämmer sig för att kidnappa och döda sin ledare. Det är deras hållning mot global kapitalism. Men deras dåligt planerade projekt börjar tappa fart när de inser att chefen de kidnappade, Frank, inte är vad de trodde att han var. Situationen kompliceras ytterligare av fabriksvakten Toms oavsiktliga inblandning i ärendet. Jag ville skriva om 1900-talet och hur kommunismen, som var arbetarklassens stora hopp i början av seklet, bara syntes i några få gatuskyltar i det tidigare industriområdet i slutet av seklet. Jag ville skriva om 1900-talet och det blev en komedi. Men när man beaktar pjäsens teman, teorierna om Marx och Hegels historia, anarkism, psykopatologi, existentialism, psykisk sjukdom, politisk terrorism, nihilism, globalisering och maskulinitetens kris, kan det vara inget annat än en komedi.

11. Den ursprungliga Traverse Theatre-produktionen av Gagarins väg har turnerat åtminstone på Åpne Theatre i Norge. Kan du berätta var den annars har varit på turné? Rättigheterna till pjäsen är mycket eftertraktade världen över. I Finland kommer det att vara två premiärer av Gagarins väg i januari, här på Helsingfors stadsteater och några veckor tidigare på Tammerfors arbetarteater. I vilka andra teatrar kommer den att finnas med i repertoaren?

Gagarins väg kommer att spelas in i Tyskland – i Essen, Leipzig, Göttingen, Bremen och några andra produktioner nästa år.
Skotskt besök och norsk produktion i Oslo nästa år
Skotskt besök och svensk produktion på Riksteatern i Stockholm nästa år
Premiär i Warszawa 18.1.2003
Ljubljana, mars 2003
Toronto, april 2003
Barcelona, juli 2003
New York, 2003
Paris, februari 2004
Rättigheterna till pjäsen har också sålts till Italien, Nederländerna, Belgien, Danmark, Island, Australien, Litauen, Schweiz, Österrike, Serbien, Argentina och andra länder, men jag minns inte var.

12. Har framgången med din pjäs förändrat dig på något sätt?

Framgången med Gagarins väg har förvandlat mig till ett monster. Jag är självisk, fåfäng, övertygad om mitt eget geni och benägen till våldsamma konstnärliga utbrott. Bortsett från dessa är jag samma gamla Gregory.

13. Är det sant att du för närvarande skriver för Paines Plough och Royal National theatres? Vad gör du just nu och vad har du för framtidsplaner? Är teater det du vill göra resten av ditt liv eller har du något annat i åtanke?

Jag skriver just nu om min pjäs Occy Eyes – som utspelar sig i Gibraltar under Falklandskriget – för den Londonbaserade gruppen Paines Plough, som stödjer ny dramatik. Jag är för närvarande anställd som författare vid Royal National Theatre Studio med stöd av Pearson Televisions bidragsprogram. Vi gör också en film med John Tiffany, regissören av originalversionen av Gagarins väg. Om några år ser jag mig själv antingen i en lyxlägenhet i Hollywood eller under en bro i centrala London.

14. Sista frågan. Vi tittade på kartan över Lumphinnans och hittade faktiskt Gagarinvägen. Men är det en återvändsgränd?

Ja, det är en återvändsgränd, både bokstavligt och bildligt (det slutar tragiskt på en tom markbit med ett par mål för att spela fotboll – vilket, förutom boxning och brott, traditionellt är den enda vägen ut ur gruvorna).

* Gregory Burke intervjuades via e-post Kaisa Mustonen i december 2002.