Recension: Viivi ja Wagner

DU KAN INTE TITTA PÅ DEN UTAN ATT SKRATTA

Förslaget, vars arbetsgrupp inkluderar en “snout manager”, måste vara annorlunda, åtminstone lite som en rymd. Och Wagner är det. Tillsammans med Viivi och kvinnorna från tidigare generationer, som har en kant – eller vad man nu halvhjärtat kan kalla det – får hon den finska mannen hon representerar att framstå som mindre salongsvärd. När man tar svärfadern från familjen, Julli och Fylli, och Satan själv från efterlivet, blir det en resa för publiken.


Erövringen av Juba Tuopolas seriefigurer kan mötas med glädje, om inte annat på grund av fenomenets sällsynthet. Detta händer inte i Finland med hög frekvens av aska. Trots allt följer inte livskraften hos fiktiva karaktärer skapade för ett annat syfte med sig som en självklarhet. Nu bär den mig, och vad kunde vara trevligare.

XXXXX

Utan tvekan är både Viivi och Wagner djärvt skissade bilder av dagens människor, vars prototyper många faktiskt minns från sina släktingar eller bekanta från tiden då deras far köpte lampan. Som konstnär är Tuomola förstås väl överdriven, och Tiina Puumalainen har entusiastiskt tagit tag i denna komedisträng som passar teater och dragit i den med rätt grepp. En ny komedigenre har vuxit fram, om inte en ny komedigenre, så åtminstone en subgenre.

Wagners popularitet på scenen beror troligen till stor del på att han uppfattas som en “god kille” som lever i djupet av även den mest slarviga soffpotatisen. På exakt samma sätt rapar många hemma och lika många skulle vilja men vågar inte. Våra utedass är också fulla av kvinnor som Viivi – hemmens ryggrad är därför särskilt flexibel, eftergivande, även om den ibland låter av med ljud. Men i takt med att jämlikheten utvecklas är det inte konstigt att Wagners sjukdom också lurar kring kvinnors taggiga klackar…

XXXXX

Det finns glädje och lek i produktionen, ända till scenografi, kostymer, musik och koreografi. Den slår ibland ut dig med sin djärvhet, men gläder med sitt överraskningselement, skickliga skådespeleri och humor, som utlöses av en stor förståelse för människors livs och beteendemönsters vändningar.


Sari Siikander och Risto Kaskilahti gestaltar titelrollerna lika uttrycksfullt som de gör med smidighet och lätthet, men på ett sådant sätt att tittaren övertygas om den ömsesidiga värme och spänning som ligger till grund för relationen mellan Viivi och Wagner.

En karaokekväll i helvetet – de märkligaste drömmar du kan ha – är pjäsens höjdpunkter, men föreställningen kulminerar i ett besök av släktingar. Pia Runnako har en härlig roll som mormor, och hon lyckas med full poäng. Självklart inte utan hela gruppens starka och självupptagna närvaro.

Pricken över i:et är Heidi Heralas hisnande svärmors distans. Viivis mamma viskar som den bästa sparringpartnern. Peruken svänger, linjerna flyger som majbollar, och aj, vilket jobb – du kan säkert stanna kvar i ringarna så där…