Recension: Viivi ja Wagner

Bekanta karaktärer hoppade från serietidningsskärmarna upp på scenen

VIIVI OCH WAGNER FÖRTROLLAR OCKSÅ TEATERN

Att flytta en serie till teaterscenen är en utmanande uppgift. Men när texten till pjäsen skrivs av karaktärernas skapare, Juba Tuomola, blir slutresultatet ganska framgångsrikt.

Scenen i Teatteristudio Pasila i Helsingfors är indelad i tre delar av skiljeväggar: köket, vardagsrummet och sovrummet, där Viivi (Sari Siikander) och Wagner (Risto Kaskilahti) turas om att äventyra. Å andra sidan njuter den bottenlöst lata Wagner mest av att sitta i den rosa soffan i vardagsrummet. Den svartvita enkelheten i serietidningen har förmodligen sökts genom att iscensätta rummen i rosa genomgående.

De som följer tidningarna kan läsa glimtar av humor från parets vardagsliv. En två timmar lång teaterföreställning kräver däremot en mer invecklad handling. Annars finns risken att föreställningen faller sönder i fristående sketcher som inte kan underhålla hela kvällen.

Viivis och Wagners teaterföreställning ramas in av en söndag som Wagner gärna hade velat tillbringa med att bara slappa i soffan, medan Viivi meddelade att hon redan bjudit sina föräldrar på middag. Teaterföreställningen kombinerar skickligt parets vardagliga gräl med två mer avancerade berättelser. Den första av dessa, där djävulen själv dyker upp vid parets dörr och lyckas köpa Wagners själ för tjugo euro, förblir ofullbordad och ganska frånkopplad ur helhetens synvinkel. Istället är en lyckad berättelse på scenen med dess många vändningar ett middagsbesök av Viivis föräldrar, vilket till slut också får Viivis mormor samt den högdragne farbror Julli och faster Fylli att träffa. Det flertrådade familjedramat är komplett när konflikter och tidigare okända hemligheter kommer upp till ytan.

Serietidningsljud
Inkluderade

I Viivi och Wagner är skådespelarna ganska framgångsrika, vilket är särskilt viktigt för huvudrollsinnehavarna när det gäller en serie som alla känner till. Förutom Siikander och Kaskilahti spelar Pia Runnakko också rollen som mormodern särskilt väl.

I serier, när ljuden utanför pratbubborna är skrivna i lådorna (Raaps! Röyh! Bzzz!), på scenen producerar Wagner sina egna rapar, medan många knarr och knarr kommer vid rätt tidpunkt från bandet.
Viivi och Wagners relation på teatern är till stor del densamma som i serierna. Trots ständiga tjafs och mycket olika livsstilar finns det ändå något som binder detta par och håller dem samman. Varje par som har besökt teatern kommer säkert att hitta något bekant i relationen mellan Viivi och Wagner. Det finns så mycket dialog i en två timmar lång teaterföreställning.