Recension: Kummitusjuna

Vi vet hur järnvägar och särskilt långdistanståg har imponerat på filmskapare, till exempel. Men det första som dyker upp i tankarna är att “vardagssolen”, det orangea tunnelbanetåget som sågar genom staden, också kan ge ifrån sig något mystiskt och en gnista av konst. Men ja, det här har hänt. Den yngre generationen teaterfolk har visat sina färdigheter och sitt mod. The Ghost Train är en fruktansvärt bra musikal!

Lauri Maijala och Sinna Virtanen har fört tragikomiska öden, alarmerande ångest och skrämmande undercuts till ribban kring sexualitet eller mänsklig värdighet till scenen. Att se på hela grejen med svart humor ger ingen katartisk rening, men det gör det åtminstone lättare när man går från stopp till stopp. En väsentlig del av budskapet är dock kontrasten mellan berättelsen och musiken. Melodiernas melodi, lyrik och sväng tenderar att mildra handlingen och ge tittaren en gripande yta. Anna-Mari Kähärä och Jussi Tuurna är ett utmärkt arbetspar, och deras nya musikalproduktion är en vacker fjäder i deras hatt. Föreställningen under ledning av Maijala är njutbar att höra, tack vare orkestern, teaterns vokalensemble Ochetti och solisterna, som alla arbetar fullt ut och tolkande.

Mötet/icke-mötet mellan natur och människor är temat i föreställningen, vilket slutligen utvidgas till människors oförmåga att etablera varaktiga relationer med varandra. Ambitioner och drömmar räcker inte för att strukturera verkligheten. Längtan finns, men medlen för att nå målet är få, dåliga eller tveksamma. En kvinna som är förälskad i en tiger kan ses som en symbol för våldets dragningskraft, en man som åker skidor i sin andedräkt kan ses som en symbol för beroende, och pressen att prestera som chef som stör möten. Den äldre personen är helt ensam täckt av snöfall. Även om vi i slutet går genom en grå sten i namnet Espoo-spåret, är “spökena” som mest imponerande i början av resan.

Hela scenen låter oemotståndlig, och solistframträdandena från början till slut är avslutade. Kanske den mest minnesvärda är kärlekssången som tog fart från Korkeasaari Zoo, vacker, vacker – och grym. Tolkning av Emilia Nyman och Tuukka Leppänen. Och “crowd power” fungerar å andra sidan förvirrande bra, t.ex. i svart komedi dedikerad till igelkottar. Utöver de som redan nämnts ovan riktas ett stort tack till Petrus och Sanna samt Janne, Tiina, Ursula och Antti. Janne Vasamas scenografi är sagolika ända ner till rekvisita, och samma man har också varit ansvarig för de fina teckningarna i manuset.