Recension: Vampyyrien tanssi

Smak av blod på Peacock Theatre

Var kan du alltid hitta de där sångarna här! Vad sägs om scenografer!

Den här gången ställs frågan av Helsingfors stadsteaters musikal Vampyrernas dans. Det är ytterligare ett exempel på hur brett spektrum av professionella färdigheter inom dessa områden kan finnas här.

Musikalen, baserad på Roman Polanskis film The Vampire Killers, regisserad för nästan ett halvt sekel sedan, har blivit populär över hela världen. Den romantiska skräckkomedin är en genomkomponerad musikal. I den förs de flesta dialogerna sjungande eller åtminstone talande i notation.

I City Theatres version har den melodramatiska musiken kryddats med rockingredienser med en stor skopa. Vid den tiden producerades komedi och rockopera tillsammans. Det är inte för mycket att säga att det är just detta tillskott som gör musikalen till en minnesvärd musikupplevelse. Det var inte förgäves som skådespelarna krävde att Eeva Kontu, som dirigerade orkestern, skulle gå upp på scenen för att ta emot den välförtjänta applåden.

En saga för vuxna

Musikalen är en saga för vuxna, eftersom den handlar om en vampyr, en mörk och blodig sådan. Men som tur är har glimten hållits i ögonvrån.

Berättelsens handling är bekant för fans av vampyrberättelser. En excentrisk professor har åkt till Transsylvanien (där, förstås) för att jaga vampyrer, åtföljd av en ung assistent. De hamnar mitt i en storm och räddar sig på ett värdshus som drivs av en jude. Där föds en kärlekshistoria mellan mästarens dotter och assistenten, men den slås (bokstavligen) av en rivaliserande friare, en blodtörstig lokal greve.

Efter en något långsam start får berättelsen spänning och fart. Den fortsätter med alla relevanta klichéer – som vitlök och kistor. Humorn blomstrar tack vare kvicka ord och komedi, när vassa hörntänder dyker upp i munnen på den ena eller den andra när halsvenerna har punkterats.

Av någon anledning kräver framgång för en musikal sångfärdigheter från dem som uppträder på scen. Så nu finns det, till och med två för huvudrollerna. Som exempel på en skicklig vakt vill jag nämna Mikko Vihma, som spelade grevens roll i den föreställning jag såg. Hans märkliga röst är tragisk, som om den vore gjord för en roll.

City Theatres huvudkontor renoveras. Det är därför vampyrberättelsen spelas i en tillfällig plats, på Påfågelteatern i Linnanmäki. Med detta i åtanke förtjänar de som ansvarar för musikalens framträdande en stor hatt. Scenografer samt ljud- och ljusdesigners bygger riktigt intressanta, passande mörka vyer på scenen, vilket är arbetsamt för teknisk implementering.

Och kostymerna. Symaskinerna har surrat och resultaten är verkligen söta – från grevens blanka mantlar till bybornas retons.