Recension: Vampyyrien tanssi

Vampyrernas dans

Första gången med Dance of the Vampires, yay! Jag var lite nervös inför vad som skulle komma – så mycket har mina kulturbloggkollegor hyllat denna kultmusikal, och jag vet inte ens vad de pratar om. Men jag måste säga att de inte har gjort någon stor sak av det för ingenting; Helsingfors stadsteaters Dance of the Vampire är en snabb, fängslande och blodisande musikal! Mantlar fladdra, blod flyger och hörntän skriker när ett stiligt gäng vampyrer eskorterar tittarna in i Transsylvaniens mörka natt på Peacock-scenen.

Pjäsen är baserad på Roman Polanskis film från 1967, The Fearless Vampire Killers, som i sig är en kultklassiker inom skräckkomedi. När filmens enorma popularitet, mer än trettio år efter premiären, inte hade minskat, gjorde Polanski en musikalversion av filmen, som hade premiär i Wien 1997, regisserad av Polanski. Idén till musikalen föddes ur Polanskis observation att tonåringar i skräckfilmer tenderar att skratta åt de mest hemska och skrämmande delarna.

Jag är sällan en pionjär inom något, eller ens en tidig adaptör, och trogen min stil blev jag en del av denna vampyrkult bara 50 år efter att den föddes. Bättre sent än aldrig, eller hur?

Kort sagt berättar pjäsen historien om professor Abronsius (Antti Timonen) och hans lärling Alfred (Petrus Kähkönen), som har anlänt till en transsylvansk by på jakt efter vampyrer. Alfred blir förälskad i Sarah (Raili Raitala), den förtrollande vackra dottern till värdshusvärden Chagal (Risto Kaskilahti), men tyvärr har även vampyrgreven von Krolock (Mikko Vihma) fångat hans blick på den unga jungfrun. En äventyrlig Sarah åker till grevens slott för en bal, och Alfred och professorn följer efter för att rädda jungfrun och främja deras forskning.

Efter första halvan är stämningen i medierummet skyhög och diskussionen vid bloggarnas soffbord är het. Det säger nog något om intresset för föreställningen att det finns så många kulturbloggare närvarande! Jag kan inte minnas ett enda evenemang där vi var närvarande i så stora antal! För det andra har folk fantastiska kostymer; Skyltarna vajar också på läktarnas sidor!

Scenografin från sjätte raden är fantastisk – skådespelarna kommer bokstavligen till din hud, och dimman som rökmaskinen trycker in i hallen med en kontinuerlig matning snurrar i dina fötter. Herrarna Uljas och Ijäs har gjort ett fantastiskt jobb med scenografin, och scenen växlar mellan Vampyrgrevens dystra slott och det mysiga värdshuset. Elina Kolehmainens kostymer är fantastiska och kamouflageteamets detaljerade arbete kan också undersökas på nära håll (testas!). William Iles lampor skapar en kylig atmosfär av en vinternatt i hallen.

Jim Steinmans musik är underbar att lyssna på – nästan alla låtar fungerar också individuellt. Här visar jag återigen min okunnighet inför hela nationen, men jag hade ingen aning om att Bonnie Tylers storsång Total Eclipse of the Heart ursprungligen kommer från denna musikal! Siippa gillar att sjunga den låten ibland, men när han inte minns texten sjunger han “turn around white guy” – jag skrattade lite i publiken när jag tyckte att texten skulle passa dessa bleka vampyrer förvånansvärt bra. Förresten, jag måste säga att Marika Hakolas finska översättning är helt förstklassig och passar låtarna som handen i handsken!

Premiärens prestationer är fantastiska, och särskilt min absoluta favorit Petrus Kähkönen gör sitt bästa. Mikko Vihmas greve Krolock är en stilig skepnad i läderbyxor och han sjunger också underbart. Förresten, det påminner mig lite om spöket från operan vid Finlands nationalopera, eller hur? Har jag redan nämnt läderbyxor? Raili Raitala är den eteriskt vackra Sarah, som redan sjunger på de frekvenserna och jag är glad att det inte finns några fönster eller något annat som potentiellt är trasigt i teatersalen. Grevens son Herbert är fullständigt upplyftande, och Samuel Harjanne utför sin roll med hängivenhet. Karaktären Chagal, värden för Risto Kaskilahti Guesthouse, är lite märklig och irriterande. Paul sa det väl att det känns som att karaktären kommer från en helt annan värld än alla andra, och inte riktigt passar in.

Allt som allt är Dance of the Vampires en mycket njutbar och visuellt läcker serie (läderbyxor, någon?)! Som i musikaler i allmänhet är handlingen långt ifrån utan motstycke, men den är en helhet och under Markku Nenonens regi låter och rör Dance of the Vampires mycket bra. Humorn serveras i överflöd och de snabba koreografierna väcker förundran. Bortsett från några få lugna perioder är framträdandets drivkraft väl bevarad och de bombastiska låtarna höjer stämningen som på en spelning. I auditoriet råder en fantastisk känsla!

I slutet av presentationen exploderar min twitter med kommentarer om framträdandet, som kastas fram och tillbaka. I praktiken är alla kommentarer lovvärda, till och med lovvärda. Endast Chagal får lappen och någon var ledsen att greven inte kunde få strumporna att rulla på fötterna (jag håller inte med – läderbyxor!!) Många kände också att de hade revor i linserna, men åtminstone gick jag inte på det den här gången!

Jag överväger allvarligt att se om denna godbit – denna jungfruresa gjorde ett djupt intryck på en musikälskare! Så en varm rekommendation för denna snabba och roliga musikal! Gör dig redo att ha roligt.

Vampyrernas dans på Helsingfors stadsteater till och med 27.4.2016.