Recension: Luonnon laki

Naturens lag

Kari Hotakainens roman Naturens lag (Siltala, 2013) hade premiär som en pjäsversion på Pengerkatu-scenen på Helsingfors stadsteater onsdagen den 27 januari. Jag var där också, tack för inbjudan till teatern!

The Law of Nature är den första pjäs jag sett som utspelar sig nästan helt i en sjukhusmiljö, och huvudrollsinnehavaren spelar sin roll mestadels i en sjukhussäng. Dessa exceptionella element höll intresset vid liv, men pjäsen gjorde sin uppgift lika bra.

Geotermiska värmeentreprenören Rautala (Pertti Sveholm) är inblandad i en bilolycka och skadas allvarligt. Riktningen går till sjukhusets rehabiliteringsavdelning, där vi möter medpatienter som har upplevt många olika öden, trötta sjuksköterskor, ett läckande tak och sönderfallande väggar. Olycksplatsen är fantastisk och påfrestande, man vill blunda och gör det inte.

Rautala har lyckats undvika skatt nästan hela sitt vuxna liv, och nu när samhället verkligen har något att ge honom börjar han betala räkningarna. Tell och leksaker kan ha ignorerats av honom och hans affärspartner (Iikka Forss), så att säga, och återgången till “verkligheten” är rå och konkret.

Samtidigt bör du rehabilitera dig mer eller mindre till det sätt du brukade. I sjukhussängen bredvid honom ligger Badu (Matti Leino), som återhämtar sig från en knivkittling och som har sitt eget bagage att bära. Då och då går Laura (Ursula Salo), en sjuksköterska som jobbar i skift, till städskåpet för att lyssna på Megadeth för att hantera nästa arga ord och ändlösa nattskift. Och i bakgrunden finns alltid bara Skäraren (Matti Olavi Ranin), som snor åt sig en bit här och en annan där: den vanliga kakan måste balanseras.

Rautala korsas också med sin dotter Mira (Sanna-June Hyde), som är i slutet av sin graviditet. På många sätt är Mira motsatsen till sin far, och mötena och kontakterna mellan far och dotter slutar alltid i gräl. Det finns en begränsad förståelse för den andre, även om det inte saknas kärlek.

Pjäsen bildar en komplex helhet där det offentliga och privata, det gemensamma och det personliga är sammanflätade som mänskliga relationer, ekonomiska fakta, sociala orättvisor och personliga åsikter.

Naturens lag är en skarpt rolig och ibland sorglig pjäs. Humorn är svart och sned, och de mer tragiska detaljerna behöver inte understrykas särskilt för tittaren, de framträder med sin egen tyngd. Berättelsen har mycket att berätta, vilket går lite emot helheten: tittaren kanske inte kan bestämma sig för vad man ska fokusera mest på. Det finns många karaktärer, några av dem skymtar bara på scenen, och man kan inte riktigt greppa alla delar av berättelsen.

Vad är då naturens lag? Betyder det att de starka överlever och de svaga inte gör det? Eller att de gamla måste ge plats så att de nya kan passa in? Är det en naturlag att allt måste skäras bort? Eller det faktum att de tysta lämnas kvar utan försvarare?

Det finns gott om klipp, men jag har kvar ett hopp från pjäsen. Människor bestämmer själva, och samhället består av människor, inte maskiner eller system. Vi kan välja var pengarna investeras, vi kan bestämma hur vården ska fördelas. Om vi vill.

Kari Hotakainen: Naturens lag på Pengerkatu-scenen på Helsingfors stadsteater