Recension: Luonnon laki

Du har fortfarande tid: Hotakainens Naturens lag på Helsingfors stadsteater

Jag gillar Kari Hotakainens ord, och jag älskar verkligen hans meningar. Hans bok Naturens lag har en särskild betydelse för mig, eftersom jag 2013 var en av ledarna för läsegruppens diskussion om boken på bokmässan i Helsingfors. Förutom oss bokklubbsmedlemmar fanns det en stor publik samt Kari Hotakainen själv och hans förläggare Touko Siltala. Jag och de andra bokklubbsmedlemmarna hade noggrant förberett oss, markerat många punkter från texten, kommit överens om vad var och en av oss skulle ta upp om Naturlagen och vad Kari skulle bli tillfrågad. Evenemanget var det mest givande och öppnade upp bokens teman ännu mer.

Så sällan har jag varit så inne i originaltexten som när jag gick och såg Helsingfors stadsteaters Naturens lag, som fortfarande kommer att spelas fram till den 18 mars 2016 på ex-Ryhmäs på Pengerkatu. Jag var lite orolig i förväg att teateradaptionen inte skulle ha förstört bokens underbara språk och viktiga budskap, men förgäves, eftersom kärnbudskapet kommer från scenen nästan vriden från en tråd till sidan av auditoriet och linjerna är en till en med boken. Toppen!

Sammanfattning av handlingen

Handlingen i pjäsversionen är kortfattat följande: Rautava, en entreprenör inom geotermisk värme, råkar ut för en allvarlig bilolycka och hamnar efter en elva timmar lång operation på Lauras sjukhusavdelning via intensivvårdsavdelningen. På sängen bredvid henne ligger en invandrare vid namn Badu, som har blivit knivhuggen i magen. Vardagen på sjukhuset blir allt mer hektisk när Cutter utför sina attacker. Skäraren beskär statsbudgettårtan, en bit här, en annan här, och försöker sedan lägga de återstående skatteeurona i någon slags tårtliknande helhet. Avdelningar stängs på sjukhus, taket läcker, mögel tar över och personalen minskas. Laura och hennes team försöker hantera att behandla och träffa patienter som människor.

Rautava börjar räkna ihop kostnaderna för sina sjukhusdagar. Han betalar 60 euro om dagen och över en massa skattepengar går till hans behandling varje dag. Självklart har han arbetat som entreprenör i flera år, men principen har varit att ägna sig åt skatteflykt där han kunnat. Nu skulle det vara en annan tid: Rautava uppmanar sin partner att sköta företagets räkenskaper i ett skick som klarar skatterevisorns revision.

Rautava återhämtar sig gradvis och tacksamheten övergår i surmulenhet. Till slut slänger han svordomar mot Laura så otrevligt att Lauras humör brister. Därefter följer en av pjäsens finaste scener, monologen av sjuksköterskan Laura, som är underbart gestaltad av Ursula Salo och styr djupa känslor.

Mot slutet av pjäsen sitter Rautava redan i rullstol hemma, Badu söker asyl hos honom, och Rautavas föräldrar och dotter ingår i bilden.

Framstående skådespelarinsatser

Huvudrollsinnehavaren Rautava spelas av Pertti Sveholm. Hon är briljant när hon slappar i sina sjukhuspyjamas och spottar ut sanningarna om en geotermisk värmeentreprenör både för socialarbetaren i grannsängen (Rutavas uttryck) och för sin gravida dotter, som är en aktiv grön. Många av hans uttalanden får publiken att skratta. Svenkka håller sig skickligt professionell i det mönster med vilket han gör Rautava till en människa och inte en karikatyr.

Hela ensemblen är skicklig. Matti Laine som den sympatiska Badu är precis som Badu i boken, även om berättelsen har ändrats för honom. Jag beundrade särskilt hans scenfrid, sång och röstanvändning. Som en enkel entreprenöriell partner som talar Tammerfors är Iikka Forss ganska upplyftande och helt rätt. Kanske är en av de största styrkorna hos denna grupp av proffs att de läckra karaktärerna håller sig på den bättre sidan av den känsliga trovärdighetsgränsen, och att karaktärerna inte blir “sommarteaterversioner”.

Death och the Cutter har också inkluderats. Döden växlar mellan flera skådespelare, alltid med samma effektivitet. Döden hänger nära sjukhussängarna och får inte åka på den Lapplandssemester hon drömt om. Redaktören är Matti Olavi Ranin (jag medger, detta är en diskvalificering, eftersom han är min svåger). Utförandet är intressant, redaktören kommer med ett dött ansikte, och det finns inte mycket förklaring när han tar de sista hinkarna från sjukhuskorridorerna. Splittra, korsa, stapla – vi har inte längre råd med denna sociala trygghet. Redaktörens roll är ännu mer relevant nu än när boken publicerades 2013. Efter pjäsen frågade jag skådespelarna om det hade varit många politiker i publiken, men de kände bara till Arja Alho.

Intensiv berättelse

Pjäsen varar 2 timmar och 40 minuter och tempot är fängslande genom hela spelet. Om vi pratade och ramade in i första halvan, så blev vi tydliga efter pausen. Som Rautava säger: “Praktik mot teori, praktik vinner med sex poäng. Alltid. Teorin piper, övningen dabbnar av.”

Funktionell iscensättning

Ryhmäs faciliteter är små, och det är nästan ett under hur skickligt Janne Siltavuori har lyckats ge liv åt sjukhusmiljön på scen. Taket läcker och vatten stänks ner i avloppet med en murslev. Någonstans mellan de tre sjukhussängarna är det också möjligt att framföra dansbacchanaler med hela gruppens styrka. Och plötsligt är vi hemma hos Rautava eller på sjukgymnasten i poolen.

Rekommendation

Jag gick för att se den, eftersom det inte finns så många visningar kvar. Det kommer att finnas sociala realiteter, men också många rörande och roliga stunder.