Recension: Shrek
Shrek musikalen – Jättar på scenen!
Den “gigantiska musikalen”, som ofta används för att beskriva Helsingfors stadsteaters satsningar på musikaler, passar den här gången – trots allt är titelkaraktären i den efterlängtade premiären en jätte som lever ensam i ett träsk, som alla hatar eller fruktar.
Eller åtminstone känner Shrek, som lever isolerad, att “världen har något” emot honom – tills han dras in i ett äventyr med en åsna som lider av taldiarré, möter alla klassiska sagokaraktärer från Rödluvan vargen till Pinocchio, räddar en prinsessa som är inlåst i ett torn vaktat av draken, och störtar en förrädisk liten diktator.
Scenmusikalen, anpassad från en anarkistisk animation som tilltalar människor i alla åldrar, är relativt ny, mindre än tio år gammal även i världen, men den har redan setts en gång som en inhemsk premiär i Jyväskylä, regisserad av Kari Arffman och översatt till finska. Arffman hade också tid att regissera “Shrek” på den tillfälliga huvudscenen i Helsingfors stadsteater på Peacock i Linnanmäki, innan han steg in i Asko Sarkolas skor vid årsskiftet nästa år.
Scenadaptionen följer den halvhjärtade repliken som är bekant från filmer, och för att fånga kasten bör tittaren ha viss kunskap om populärkultur och tidens fenomen. Texten på City Theatre har uppdaterats med nya ämnen, med start i Pokémon Go-mobilspelet.
Den roliga och lättsamma “Shrek” erbjuder ännu mer berörande ytor, till exempel i titelkaraktärens utvecklingsberättelse, när den fule jätten börjar lära sig acceptera sina egna olikheter. Och när Fiona, som finner nöje i en prinsessliknande rivning som inte är lämplig för prinsessor, visar sig vara en ganska hårdhänt tjej, hittar de omaka halvorna varandra – och visar sig till slut vara mer lika varandra än de någonsin trott!
På grund av det tajta tempot i föreställningarna är huvudrollerna i City Theatres “Shrek” dubbelbesatta, där premiären avslutades med förstklassig tolkning och teknik av Petrus Kähkönen (Shrek), Anna-Maija Tuokko (Fiona) och Antti Timonen (Farquaad). Sist men inte minst är åsnan i huvudrollerna, spelad av Matti Leino, som ser till att det blir mycket roligt när han kastar sig in i det. Åsnan, som ständigt tränger in i huden men är uppriktig i sin attityd, är älskvärd i sin ansträngning, vilket Shrek själv till slut erkänner.
Återigen kan man inte låta bli att hylla den nästan 30-mannas “kör” som säkrar huvudrollerna, bland vilka många av huvudstjärnorna från tidigare och framtida stora musikaler syns och hörs. Där ligger hemligheten bakom City Theatres kvalitet: viljan och förmågan hos alla artister att gå all in.
På liknande sätt består orkestern ledd av Risto Kupiainen av landets mest kompetenta studiomusiker, vars mjuka sound balanserar stadigt på ena foten kring soul medan den andra balanserar mellan pop och känslosamma ballader. All spelande denna gång är livlig andning, inga hårddiskspår används och knappt några klick.
Redan i början av föreställningen upplever vi ett av kvällens finaste ögonblick, när tre Fionas i olika åldrar, inlåsta i ett torn, börjar längta efter en prins som bara inte vill bli hörd. I andra halvan, “Ticket to Freakland”, som rullar i gospelns anda, kristalliserar musikalens kärnbudskap med hela ensemblen.
Bandet “Shrek” har fylligt sound och sången sticker ut och är tydligt lokaliserad, tack vare mixen av Kirsi Peter och Jori Tossavainen. Peacock är ganska utmanande, inte bara akustiskt utan också när det gäller fysisk scenografi, vilket lyfter ljusen till en viktig roll som ett immateriellt scenografiskt element. Aula kan också då och då badas i ljusdesignern William Iles gröna färgtvätt.
Musikalen Shrek kommer att framföras i en tajt serie med fem till sex föreställningar per vecka fram till mitten av december.