Recension: AtomiAatos

I morse gick jag och såg Helsingfors stadsteaters pjäs Aatomi Aatos. Jag kunde se föreställningen, som varade lite mer än en halvtimme, i ett fantastiskt sällskap: förutom mig ingick två tvååriga damer och mina vänner i vår line-up. Min mamma planerade att ta med min dotter till Atomi Aatonen redan förra våren, men jag var tveksam till den rekommenderade åldersgränsen för föreställningen, som är 4 år. Men Atomi Aatos stannade kvar i mina tankar och när höstföreställningarna började bestämde jag mig för att köpa biljetter till föreställningen åt oss.

Damerna tog över teatern genom att springa runt Studio Pasila. Föreställningen hölls i foajén, där man kunde välja en plats antingen på madrasser eller bänkar placerade på golvet. Vi valde platser på madrassen på första raden och när lamporna dämpades för att signalera att föreställningen började, tror jag att båda damerna var lite nervösa. Men spänningen lättade snart och hela gruppen följde med intresse Atomi Aatos (Sanna-June Hyde) imaginära resa bland flyttlådor. Pjäsen innehöll också ett gripande budskap och en berättelse om en liten pojkes tankar mitt under föräldrarnas skilsmässa. Berättelsen fördes vidare av musiken som skapades av, vilket åtminstone passade denna mammas (och uppenbarligen även dotterns) smak. Förutom Aatos fick även Aatos mamma (Helena Haaranen), som dränker sin sorg i en påse godis, och Biowaste Man (Rauno Ahonen), som lider av en identitetskris, också rappa.

Även om de små damerna kanske inte helt förstod pjäsens budskap i all dess beröring, utbrast min dotter efter pjäsen: “Mamma, det där var fin teater!”. Flickorna kunde sitta stilla under hela föreställningen och till och med Atomi Aatos själv kom för att berömma dem efter föreställningen för hur väl de lyckades koncentrera sig på pjäsen. High fives utbyttes också med andra medlemmar i ensemblen. Jag gissar att vi kommer att bläddra i Atomi Aatos-skriptet en eller två gånger de närmaste dagarna. Nästa steg är att vi ska se pjäsen Alver som Skomakare i december. Under tiden kan vi kolla in Puppet Theatre Sampos höstprogram. Vi har redan varit på dockteatern ett par gånger förra våren.

Efter showen var det dags för lunch och vi gick till Restaurant Factory på Elimäenkatu. Restaurangen är öppen för frukost och lunch, och runt elvatiden var platsen fylld med lunchgäster på arbetsplatsen. Det fanns dock gott om plats för två mammor med barnvagnar och det fanns även barnstolar för båda damerna. Vi mammor åt sallader till lunch från en färsk salladsbar med ett otroligt brett urval. Du kunde välja fyllningarna till salladen själv, och den som dissade kötträtten tyckte också att de mycket behagliga och mättande fyllningarna till sin sallad var. Småbarnen åt köttbullar med potatismos till lunch och till efterrätt fick de små damerna festa på pannkakor och glass. God mat och framför allt utmärkt kundservice krönte morgonteaterupplevelsen!