Recension: Komisario Palmun erehdys

Mikko Kivinen gör inga misstag

“Ögon mörka som en höstnatt!” ekar vackert på Arena-scenen i Helsingfors stadsteater. Artisten är inte Leo Jokela, som har klivit från himlen och vars fanclubmedlemmar inte behöver bli förolämpade, utan Risto Kaskilahti, som inte ens försöker vara sin föregångares inkarnation: rytmbatongen på ena handen svänger inte, blicken stirrar inte någonstans i dunkelt, men samma marschrytm fyller teatern strax före pausen. Det är bra att ta en kort paus från det: som de som kan sin Waltari vet har Kämp tillbringat tid med vätskor när en berättelse som varit i en paus tar en betydande vändning.

Höstens premiär på Helsingfors stadsteater, Inspektör Palmus Error, är en strikt kopia av originalverket, och det är just därför det är så förtjänstfullt. Även om Kaskilahden Kokki inte är en stel idiot som karaktären skapade av Jokela, följer resten av rollbesättningen, plottwists och scenografin originaladaptionen beundransvärt troget.

Man skulle kunna tro att detta skulle vara pjäsens svaghet, men så är det inte. Raila Leppäkoskis dramaturgi och Joel Elstelläs regi verkar ge Palmu-filmerna erkännande. Handlingens vändningar saknar endast svartvitt och stadslandskap, som är mindre närvarande i originalfilmen än i de andra Kassila Palm-filmerna. The Mistake of Inspector Palmu är först och främst en inomhusinspelning – och därför lätt att flytta till scenen. Bruno Rygsecks (Jari Pehkonen) villa i gamla Eira kan till och med skapas i en gammal biograf i hörnet av Hakaniemi marknadstorg.

Allt som allt är rollbesättningen av pjäsen framgångsrik. Mikko Kivinen som inspektör Palm, som känner sitt värde, tar upp mer plats än hans kropp – precis som Joel Rinne gör. Iikka Forss har stora skor som han inte låter glida in i: Virta, Palmus assistent från Forss, kanske inte har en karaktär av Matti Ranins kaliber i pjäsen, men geniet som är nöjd med sig själv skäms på ett smart sätt på scenen. Leena Uotilas Amalia Rygseck får tittaren att rysa ryggen – och i handen håller hon ett dödligt parasoll med ett hårt fågelhuvud som stirrar intensivt på teaterbesökaren.

Waltari byggde sin Palm-serie på söta klichéer. Men han gjorde det så skickligt att bokläsaren – eller i detta fall åskådaren – inte ens störs av den listige butlern. Faktum är att författaren byggde upp en kliché till en grotesk kliché: Batler är en depraverad Brunos Münchausen-syndrom-liknande uppfinning,  en finsk servitör benägen till småbrott, som en ung prostituerad ger ett nytt namn, med hänvisning till en engelsk butler. Detta säger mer om arbetsgivaren än om tjänaren.

Eero Saarinen gör en ännu snyggare tolkning av Batler än filmkaraktären. Förebilden för denna butler bör sökas från en helt annan plats, nämligen från Mr Collins i den legendariska Stolthet och fördom-serien. Hans fenomenala grymhet skapades av skådespelaren David Bamber på ett sätt som inte lätt kommer att glömmas. Saarinen verkar hylla Bambers prestation – och lyckas med det.

Handlingen i Waltaris verk är meningslös att sammanfatta vid det här laget. För er som inte känner till det vore det synd att berätta klimaxen. De som har sett sina palmträd, däremot, får förmodligen sin sista katarsis när Kivinen släpper ut sitt handflateliknande tillbakadragande skratt precis innan lamporna släcks – och cirkeln sluter.

Bra underhållning blir inte gammal, den förlorar inte sitt värde även om den är klichéartad, dess betydelse minskar inte av kopiering eller smalhet i roller. Inspektör Palmus misstag från Helsingfors stadsteater har en antydan till historia. Man kan  säga att det är modigt att göra en tolkning som liknar sin föregångare – och den här gången lyckas den.