Recension: Katto-Kassinen

Kassinen är bra för hjärtat

Den svenska psykologen och psykoterapeuten Elisabeth Cleve har sagt att författaren Astrid Lindgren har hjälpt barn av olika generationer i svåra situationer mer än någon annan författare. De karaktärer hon skapar blir vänner och följeslagare till barn som läser berättelser. För Astrids barn finns det ingen situation som är så svår att de inte klarar av det. De kan göra vad som helst och skapa hopp omkring sig. Det har en läkande effekt på barn som har det svårt. Det ger också energi till andra.

Katto Kassinen är en av dessa karaktärer: en självsäker kille som bor i taket i sin spännande stökiga lägenhet, gör vad han vill och utan att blinka deklarerar att han är världens bästa kassinen, att han bor i världens bästa hus och att han är den bästa busfrackaren och definitivt precis rätt tjocka man.

Dessutom vet Kassinen vad vuxna drömmer om: Han vet hur man flyger och höjer sig över småaktiga regler och konventioner. Han visar goda manér utan hämningar och är självcentrerad och girig. För mig, det bästa och det mesta! Men innerst inne längtar hon efter en trygg mor som skulle befalla och knacka som en mor borde.


Regler kan brytas

Baserad på premiären är Helsingfors stadsteaters nya Katto Kassinenren mental terapi. Särskilt för små pojkar ska det ge glädje, energi och självförtroende. Barnen kommenterade händelserna på scenen utan hämningar, och redan under pausen sågs den första lilla Kassinen i lobbyn ta flygande varv med armarna brett.


Staffan Götestamin I Lindgrens pjäs baserad på boken ses vuxna ur barnets perspektiv. Fadern (Matti Rasila) är upptagen och konsekvent, mamman (Aino Seppo) smeker i hemlighet Lillebror (Antti Lang) och förstår hans längtan efter hunden, den tonåriga storebror (Antti Timonen) irriterar sig outhärdligt och svälter så mycket hon kan, systern (Tiina Peltonen) strålar av sin första förälskelse och föredrar att inte se lillebror alls under det känsliga ögonblicket.

När Katto-Kassinen (Sami Hokkanen) förvandlas till Lillebrors värld, som känner sig illa behandlad, förändras allt: Lillebror ger sig ut på äventyr, lär sig att regler är till för att brytas, och att det inte finns något roligare än att skjuta ner dumma saker. Två rånare, Vilho (Matti Rasila) och Kolho (Juha Jokela), samt fröken Pässi (Risto Kaskilahti), som har anställts som barnvakt, är inblandade i en speciell snurr.


Akrobatik och snabbhet

Rollerna som Rövare, Kassinen och Pässi kräver akrobatiska färdigheter och snabba ben. Kassinen och Pässi är också utsökta killar. Den senare har dimensioner, varav några fortfarande är glimtar. Till exempel var den rytmiska köttbullefriteringen rolig att titta på. Humor är nog den sort som får 4–10-åringar att skratta mest.

Katto-Kassinen använder musik skickligt, och stilen sträcker sig från lugna melodier till vild rap. Den finska översättningen av Eppu och Kurt Nuotio samt de finska texterna till Ilpo Tiihonens sånger är skickliga. Man kunde också höra texterna till de flesta låtarna.


Katariina Kirjavainens scenografi rör sig fint ovanför och på taken, och katedralen med sina kupoler finns också på plats. Jag har aldrig sett en flygande hund i teatern förut – i mitt knä, dock.

Applåderna var vilda och om mina öron inte svek ropade en grupp barn “Jag gillar, liksom, gillar” och klappade händerna. Och momentumet fortsatte ända till slutet: Skådespelarna gick till de sista bugningarna dansande som karaktärerna. Den säkrade den glädjefyllda illusionen till de sista stunderna.