Recension: Tenorit liemessä

Tenorer i buljongen får dig att skratta med tårar i ögonen

Helsingfors stadsteaters fars Tenors in the Bulth är en hysteriskt rolig förstärkning som är mer effektiv än februaris solsken.

Tenors in the Broth är teater när den är som bäst. Det finns fyra män och tre kvinnor på scenen, samt hisnande vändningar i handlingen.  Texten av den amerikanske dramatikern Ken Ludwig är insiktsfull och rolig, men under ledning av Jaakko Saariluoma och varje skådespelares bästa prestation tar texten fart och testar publikens magmuskler och kindmuskler.  Jag minns inte att jag skrattade så mycket på teatern Nästan aldrig förut.

En del av glamouren ligger i den underbart fantasifulla men trovärdiga handlingen. Handlingen utspelar sig i ett rum på ett hotell i Paris från 1936, där större än livet-känslor diskuteras av italienska, rysk-amerikanska styrkor.

De italienska karaktärerna i farsen är uppenbara överdrifter av stereotyper, men samtidigt så äkta att de omedelbart fångar tittarens hjärta.

Eero Saarinen, i synnerhet, i sin dubbelroll som en berömd italiensk tenor och venetiansk piccolo, befinner sig på en nivå som syns alltför sällan. Jonna Järnefelts ryska operasångerska Tatjana Racón, som återvänder till sin gamla älskare, är en gnistrande diva och en blodisande Venus som man hade velat ha haft en större roll.

Piccolo Bebbo, som för ett ögonblick kastar sig in i rollen som en berödig operasångare genom många vändningar och visar sig vara en sann vardagsfilosof, vars dialog med tungan på en nötkött som ligger på en bricka är en av de mest utsökta delarna av föreställningen.

Ebbbos repliker “En älskarinna i ett sovrum och en fru i det andra – ja, någon annans fru – men en italiensk man kan vara lite flexibel” kommer att få dig att skratta långt efter premiären.

Premiären av Tenors in the Broth den 8 februari var den nordiska premiären på Areena-scenen.