Recension: Prinsessa Ruusunen

MYCKET NYTT, NÅGOT GAMMALT
NÅGOT LÅNAT OCH NÅGOT BLÅTT


Hur kan en århundraden gammal folksaga vara annorlunda idag än den var igår? Säg det.

Åtminstone skiljer sig denna senaste version av Törnrosa på Helsingfors stadsteater något från de tidigare. En riktigt stor klump. Så vi har alla en god anledning att kolla in det, vi som nu är eller en gång varit de minsta i familjen.

I Anneli Mäkeläs “verkstad” har Törnrosa blivit mer förklarande, deltagande och rörlig. Den är fylld med intrigfyllnad och mytologi, både internationellt och nationellt. Som ett resultat blir sagan delvis rikare, men också fattigare å andra sidan.

Målet har varit att ge de små tittarna ett så stort paket som möjligt. Genom att bygga pjäsen på en berättare får prinsen göra tidshopp till det förflutna dolt av rosrankor och inse sin egen framtida roll som en hjälte utvald av ödet.

Prinsessan har förts närmare vår egen tid som en rebellisk tonåring som bryr sig om spindeltramset, är envis, äventyrlig men också genuint rättvis. Han går ut på fältet, så att säga, och tar reda på om allt är okej på marken eller inte. En flicka som växte upp i en tunna växer upp till en “medveten ungdom” som trotsar sin fars vilja.

Några ledtrådar har också dragits om det kungliga parets ömsesidiga relationer och hovsamtal på ett modernt sätt.

Sagan får utbredningar av djurfigurer, marknadssnack, cirkusfolk. Den lånar från scenkonstens globala skattkista och dyker även ner i balett.

Och överraskande nog verkar koreografin vara den bästa delen av denna produktion. Den är som mest magnifik i Kirsi Karlenius dans som féen Dulcinea, i Reetta Honkakoskis grod- och vildgåsroller, och i Sakari Männistös olika roller, inte minst som enhörningen. De små akrobaterna på Circus School Bravuuri är lika charmiga som de är skickliga, och scenrörelsen är framgångsrik genom hela filmen. Både scenografi och kostymer är en fröjd för ögat.

Som titelkaraktären gör Sanna Majuri den karaktär som naturligt leder till denna insikt med ett snabbt sätt, Reidar Palmgren är en prinsliknande prins, och naturligtvis har hela teamet sin egen glans.

Det är också hälsosamt att se vad som kan hända med målningen när den förbättras. Kanske blir grunddramat tunnare och kocken försvinner. Minns du den knubbiga killen som – för länge, länge sedan, när dagens tjejiga mormödrar var riktigt tjejiga – gav en kockpojke en rolig skjuts. Den där killen var inte en del av kökspersonalen.