Recension: Jemina – The Great American Show
Fylliga och passande fräcka Jemina
Vad är behå-rotation? Och vad är de där kvinnliga kulorna?
Vi fick veta det på fredagskvällen på Cable Factorys Pannuhalli, när den gemensamma produktionen av Helsingfors stadsteater, Helsingfors danskompani och New Dance Centre Zodiak Jemina — The Great American Show hade premiär. Verket, skapat av dansaren och koreografen Jyrki Karttunen, är en uppföljare till föreställningen Jeminas många liv, som hade premiär 2012.
Redan från början måste jag säga att jag inte såg den berömda första delen då, och det är lite synd. Självklart hade det varit en bra grund för det jag såg i fredags, men jag fick ändå en riktigt fin upplevelse på det här sättet.
Jemina – The Great American Show är fyllig och lyxig, passande fräck och busig. Dess sprudlande kvinnlighet är som godis, fängslande rosa.
Den banbrytande tvärvetenskapliga föreställningen kombinerar dans och teater, dragshow och ståupp. Så ett ganska paket, men funktionellt i alla sina egenheter. I sin introduktion beskriver den sig själv som “fullständigt skräp — något mellan Las Vegas-showen och Agatha Christies mordmysterium.”
Medan den första delen var en skildring av tillväxthistorien för den patinerade dragdivan Jemina, tar uppföljaren tittaren med på stjärnans resa för att erövra Amerika. Det kommer att finnas fart, starka känslor, hysteriskt rolig komedi och dramatiska vändningar.
Till exempel innehåller föreställningen ett så verkligt fall nerför trappan att publiken blir chockad. Skicklig i sig.
Även om Jemina är en collage av lite av varje, ger det inget rörigt intryck. Allt är kontrollerat och noggrant övervägt. Och faktum är att verket visar dess orubbliga kärlek till dans; Dans spelar huvudrollen. Föreställningen innehåller dansföreställningar som är mer imponerande än varandra.
En av dem är den dödliga flamencon hos kvinnorna i ammunitionsfabriken. Det skoningslösa smället från högklackade skor som hamrar mot scenen borrar in i själens hårdaste hörn.
Det som gör att föreställningen känns lång är könet. Å andra sidan leker den också med den. I högklackade skor kan man se både slätkindade kvinnor och skäggiga män. Män tar hand om kvinnliga roller och vice versa helt suveränt, eftersom det inte spelar någon roll alls.
Å andra sidan riktas också uppmärksamheten mot drag; till det faktum att det är mannen i klänningen.’
Jyrki Karttunen är seriens stjärna i sig, Jemina, som är ännu mer magnifik än magnifik. Karttunen har bemästrat den lilla busigheten och dramatiska gesterna som kännetecknar drag-performance.
Dessutom består föreställningen av nio dansare, som har mer charmiga roller än varandra. En av de roligaste scenerna i verket är dansundervisningen, som publiken också kan delta i om de vill. Vår Hitler-liknande danslärare (Karttunen) är helt fantastisk.
Det höga utrymmet i pannhallen har utnyttjats på ett överraskande sätt. Det finns scener här och där och publiken sitter vid runda bord mitt i allt som händer. Jukka Huitilas ljus är spektakulära, mestadels med färgen rosa.
Karoliina Koiso-Kanttilas kostymer, tillsammans med kamouflaget designat av Henri Karjalainen, ger ögongodis i all sin spektakulärhet. Särskilt imponerande är modedesignerns skapelse som syns ovanför Karttunen.
Tuomas Fränti, som ansvarar för ljuddesignen, har skapat ett lyxigt ljudlandskap. Volymen är stark, och det ska den vara. Adaptionen av Madonnas Vogue som hörs i modevisningsscenen låter stilfull.
Under pausen hörde jag en herre plågas över att föreställningen var lite för speciell. Självklart är det inget vanligt.
Men jag tycker att Jeminas tvärvetenskapliga tillvägagångssätt är mycket fräscht och uppiggande. Självklart kan jag inte säga att något inte har gått över gränsen, men kanske är kärnan i förslaget att du inte behöver oroa dig för det. Så även om något inte öppnas är det viktigare att ge sig hän åt njutningen av att se högkvalitativ dans (och så vidare).
För det är bara så det är, den här showen är utsökt.