Recension: Jeesus hyppää metroon

Jesus hoppar på tunnelbanan

Helsingfors stadsteaters Studio Pasilas pjäs Jesus Jumps on the Metro behandlar ämnen som är särskilt bekanta för Amnesty: fängelseförhållanden och dödsstraff. Pjäsen utspelar sig på Riker’s Island-fängelset i New York, där latinomannen Angel Cruz sitter i häkte i väntan på rättegång. Han åtföljs av en välmenande advokat, en dödsdömd seriemördare som väntar på överföring till Floridas dödscell, och två fängelsevakter, helt motsatta.

Huvudpersonen, Cruz, går från den dumma och impulsiva skurken i början till den som ställer de ultimata frågorna, och när berättelsen fortskrider i rykk berör den verkligen åtminstone de sympatiska tittare som står ämnet nära. Den visa, cyniskt kritiska tittaren kan ha svårare. Att se pjäsen i dess bästa stunder är som att se en bra amerikansk polisserie och rättssalsdrama – och verkligen vara där. Samtidigt är den också mycket djupare och mer långvarig än den amerikanska mainstreamunderhållningen
Veckovis underhållningspaket.

Det är mycket svårt för Amerika att gå över till den finska scenen, både på idénivå och språkligt. Och det är inte konstigt att USA är absolut på så många plan: det roterar runt sin egen axel utan att bry sig om andra och utan att lägga märke till andra, med sina egna seder och jargong, som ett lok som
trycker framåt på sina räls. Samma absoluthet yttrar sig mer bredt, till exempel i en selektiv inställning till internationell rätt och dess bindande natur.

Jesus hoppar på tunnelbanan förkroppsligar denna sida av amerikanismen, på gott och ont. I värsta fall är det ett misslyckande att tolka amerikanism i pjäsens dialog. Ett av mat- och tobaksjättarna RJR Nabiscos mest kända varumärken, Oreo-kexet, väcker dialog
som en allmän term är tittaren oavsiktligt rolig eftersom den, trots sin stora marknadsandel i Amerika, inte har någon större berömmelse här i de nordiska länderna än LU Groups hemtrevliga Domino-kex i Arkadelphia, Arkansas. Det finns andra exempel, och generellt sett kunde pjäsen ha “översatts till finska” mer fritt – för att föra den närmare en person som inte nödvändigtvis varit på en TV-resa närmare USA.

Det skulle vara svårt att levande New Yorks fängelsemiljö på en minimalistisk Helsingforsscen om inte pjäsens teman var så universella och platsoberoende. Är en person mindre mänsklig än andra efter att ha mördat? Och är en person som inte har dödat en god
Jämfört med någon som är det? Fram till vilken punkt?

Pjäsen lyckas lyfta fram det som alla som försvarar dödsstraffet vill glömma – även de värsta brottslingarna är människor och de har också rättigheter. Pjäsens manusförfattare, Stephen Adly Guirgis, förvandlar seriemördaren som dömts till döden till en människa han inte vill se dödad. Enligt Guirgis kan pjäser ha onda och mörka karaktärer som, när de får publiken att skratta, blir nära och sympatiska. Samma mekanism gäller i verkligheten, den ligger faktiskt närmare kärnan i dödsstraffet än man kan tro. När man försvarar dödsstraffet görs den som döms till döden alltid till en varelse, ett omänskligt monster utan mänsklig värdighet. Det är det enda sättet att få en normal person att acceptera det planerade dödandet av en annan person. I dödsstraffssystemet dödas bestar, människor överlever. Sammanfattningsvis uppfyller pjäsen sitt grundläggande uppdrag, och till exempel gör kritiken mot Lauri Meris förälskelse i Helsingin Sanomat (HS 30.8.2002) den inte rättvisa. En person som vill utsätta sig för en situation där det finns fler frågor än färdiga svar får gott om hjärnceller från pjäsen. I slutet lämnar åskådaren teatern med tankar om rätt och fel, mänsklighet och att möta döden. Enligt Hesari, som säger att pjäsen “sjunker trött ner i tomrummet mellan karaktärerna”, är det förmodligen felet att bara ett fåtal personer har kommit att se denna djärva, annorlunda och framför allt tankeväckande teaterkonst.

Författaren är USA:s koordinator för den finska sektionen