Recension: Munaako herra ministeri

– –

Ministerns misstag är roliga för folket

Helsingfors stadsteater och Tammerfors arbetarteater har slagit ihop sina teaterdirektörer och satt upp en samproduktion av Ray Cooneys politiska skämt Munaako herra ministeri eller Politisk kruka, vilket är det garanterade namnet på den brittiska farsen, på båda huvudscenerna.
   Det är inte första gången verket har framförts på finska scener. Den har tidigare framförts under namnen Valheessa vara parem, Hilvaton hotelli och Säpinää seurahuonella. Den hade sin finska premiär på Svenska Teatern under namnet Lögner, lik och lust redan 1991.
   Men pjäsen är lätt aktuell och lokaliserad, evig material. Det fungerar som en kompletterande uppgift till en övningsbok: endast namnen på de politiska aktörerna i texten och namnet på evenemangshotellet ändras för att matcha föreställningens stad, och karaktärernas partianknytning i pjäsen kan också enkelt ändras. Ett smart koncept. Ministern för Nationella koalitionspartiet håller på med Helsinkis stadsteater.
   Det finns dock inget politiskt eller särskilt socialt i denna gryta, eftersom politiken i pjäsen bara representerar referensramen där folket är folkets ögon, så att när de stapplar på kanten av ett hål de själva grävt, kan de uppriktigt skryta inför publiken.
   I ett grundläggande demokratiskt Finland, där dubbelmoral inte har lika djupa och frodiga rötter som i England, har en ministernivå-sexskandal inte lika stark kittlingspotential som sådan. (Kanske för att vi ännu inte har sett något sådant, vare sig det är politikernas anständighet eller den gula pressens slapphet.) Så, trots adaptionen av lokala och aktuella händelser, lyser den överstatliga mallen igenom, och jag vet att jag skrattar åt något som faktiskt är roligt snarare än någon annans åsikt.

Teaterregissörer
Fest

   Men Ray Cooneys fars fyller sitt syfte i det viktigaste, nämligen genom att erbjuda Asko Sarkola och Esko Roine-roller där de kan festa på vad som förmodligen är deras eget och mest njutbara område – en av kungens genrer inom skådespelarteknik, nämligen farsskådespeleri.
   Esko Roine lyckas vara en stadigt lätt grinig och helt egocentrisk självupptagare, som skoningslöst utnyttjar livet för människor nära honom utan att dra en gräns mellan arbete och privatliv. Och allt detta utan en glimt av samvete. På Roines läppar ligger minister Viljanen utan en enda antydan till eftertanke i ansiktet. Berättelserna flyter bara ut med fullständig lätthet och en rytm som passar situationen.
   Asko Sarkola som den politiska sekreteraren i den föregående får och använder alla sina kittlande manér i rollen, som man aldrig tröttnar på att se. Det dumma svajandet, den oskyldiga tomma blicken från dåren och det flämtande efter luft som ger lättnad åt det tajta tempot i talet håller komedin igång mer effektivt än texten själv. Teaterregissörer har en talang för att göra osannolika situationer trovärdiga enligt komedins lagar, och de behöver inte onödiga karaktärsanalyser för att bromsa flödet.

För mycket
Sökandet efter sanningen

   Några chip i maskinen, som Neil Hardwick styrde till att annars rulla sig själv, skaver lite.
   Mari Vainio, som spelar sekreterare för Centerpartiets parlamentariska grupp, fokuserar till stor del på den korrekta riktningen för fronten, vilket förstås är en avgörande faktor i prestationen. Men att sträva efter konsekvens i beskrivningen av bimbo-karaktären tar för mycket av den komiska rytmens slagkraftighet, och Vainio får inte njuta av sina egna hits till fullo.
   Eppu Salminen, som spelar den svartsjuka och öppensinnade mannen, lägger däremot sitt verk på en starkt känslomässig grund, vilket skapar ett steg in i genren. Det är svårt för en empatisk person som jag att ge efter för ondska när raseri och förtvivlan presenteras på ett så realistiskt sätt.
   Det enda irriterande med Miitta Sorvalis och Heidi Heralas prestation är att de har blivit inskrivna så sent. Jag skulle vilja njuta av damernas komik längre. Men medan den sista accelerationen pågår har prästens hustrus och den gamla jungfruns aktiviteter fått en onödig smak av brådska, och en stor del av Sorvals repliker är riktade parallellt med scenrampen och förblir därför helt utom räckhåll för åskådarna, åtminstone på andra sidan.
   Tänk om vi kunde hoppas: finsk komedi och farsproduktioner genom långsiktigt och engagerat samarbete mellan teatrar och dramatiker, så att att erbjuda lokal färg inte längre skulle innebära en målarbok och ett set med tuschpennor i samma paket.

OUTI LAHTINEN
   
   
   
Ray Cooney: Är herr en äggminister, eller en politisk kruka, översatt av Pentti Järvinen, regisserad av Neil Hardwick, scenografi av Hannu Lindholm, kostymer av Maija Pekkanen, dramaturg Annikki Ellonen. Premiär på Helsingfors stadsteater den 17.8.2000 och på Tammerfors arbetarteater den 2.11.2000.