Recension: Tunneli

Tunneln tar dig djupt in i mänskligheten

Koreografen och konstnären professor Arja Raatikainens senaste verk, Tunneln, utforskar mänsklighetens lager och presenterar resultaten av denna borrning för betraktaren i form av lätt igenkännbara bilder.
Tunneln, som är gjord för Helsingfors stadsteaters dansgrupp, bygger på dansarnas absoluta närvaro. Verket, som kombinerar dans och tal, är så fullt av känslor att utövarnas blotta tekniska prestation skulle ta bort grunden för hela föreställningen.
Det rådande känslotillståndet är sorg, som ibland till och med får en aggressiv ton. Det finns också några roliga scener i boken, men även om de tillfälligt lättar upp helheten, betonar de i princip allvaret i den övergripande stämningen ännu mer. Det är just därför The Tunnel är ett genuint rörande verk.
Detta verk av Raatikainen handlar också om mänsklighetens väsen och individens överlevnad i samhällets strukturer. Trycket utifrån konkretiseras i form av vandrande folkmassor och ständig framfart. Om någon stannar upp en stund för att lyssna, kommer hjorden snabbt att svepa bort dem igen.
Verket skildrar inte bara allmänt tryck, utan även dagens pest, såsom stress orsakad av enorm arbetsbelastning, på ett mer specifikt sätt. I den hårdaste bilden av tunneln har människor förvandlats till en hjord vilse i bitmatrisen. Dansarna klädda i vitt försvinner bokstavligen in i de gallerprojektioner som skapats av Tülay Schakir, vilka upptar hela scenytan.
Mitt i all denna mekanisering har Raatikainen placerat ett otroligt vackert och rörande möte i sin enkelhet, som påminner alla om längtan efter intimitet. Duetten som framförs av Unto Nuora och Kaisa Torkkeli består endast av valsliknande steg och några lyft. Ändå gör scenens äkthet en klump i tittarens hals.
Förutom helhetsbilden är en av tunnelns mest imponerande egenskaper kombinationen av rörelse och tal som används på flera platser. I början, där vi börjar från en slags drömvärld, är det just kombinationen av rörelse, några rader och musik som skapar en sagolik atmosfär. Å andra sidan samverkar tal och rörelse också på ett komiskt läckert sätt. Detta gäller både i monologen till Den lycklige mannen, framförd av Ville Sormunen, och i utdraget ur Strindbergs Drömspel, framförd som opera av Janne Marja-aho och Sofia Hill.
Den avgörande grundstrukturen för tunnelns allmänna atmosfär skapas av scenografin som Schakir designat. Den vita scenografin antar olika former med hjälp av ljusdesign. Kombinationen av vitt och starka färger är en distanseringslösning som bidrar till arbetets melankoli och allvar.