Recension: Tiimi

ENGAGERANDE DRAMA OM STADSBORNA


Dramatikern och regissören Pasi Lampela har redan utmärkt sig med intressanta produktioner på Teatteri Jurkka, till exempel. Nu har Lampela både skrivit och regisserat pjäsen Tiimi om den generation som nu, i fyrtioårsåldern, ser tillbaka på sin ungdom under det självcentrerade, narcissistiska 1980-talet, då stadsbor och urbanism rådde.

Tiimi är en prestation som, mer eller mindre, utöver skådespelarnas gesturiska uttryck, är helt textbaserad och kräver känslighet för att kunna uppfatta vad som gått fel i relationerna mellan karaktärerna som gradvis utvecklas på scenen. Dialogen flyter på smidigt, men ibland verkar vissa repliker vara lite udda i sammanhanget.

Regin är traditionell, men det utmärkta skådespeleriet skapar starka stämningar och intensiv scennärvaro. Första akten förblir något statisk, men i andra akten spänns spänningen och psykodramat får fart. Här verkar pjäsens kvinnliga roller vara betydligt rikare på innehåll än de manliga rollerna.

Fyra personer arbetar på ett företag som bland annat arbetar med film. Företagets manusförfattare dör och en uppgörelse med nuet och det förflutna blir relevant.

Sara Paavolainen gör särskilt en underbart grotesk, parodisk tolkning av pjäsens regissör. Paavolainens mimetiska tryckregister är briljant i kombination med de spektakulära skapelser hon har fått vägledning av av kläddesignern Markus Tsokkinen. Ursula Salos änka efter manusförfattaren har sina höjdpunkter i andra akten. De briljanta kvinnorna, som även inkluderar kompaniets allroundspelare (Merja Pietilä), assisteras av männen i kompaniet, den subtila Juha Veijonen och Carl-Kristian Rundman.