Recension: Tiimi

INTE BARA ETT TEAM, UTAN EN HEL GENERATION

– Pasi Lampelas pjäs om fyrtioåriga yuppies är en gripande komedi.

Pasi Lampelas huvud fryser inte mycket. Mannen har ju trots allt skrivit en pjäs från grunden.
Paradoxalt nog är The Team också det bästa av Lampelas verk hittills.
Pjäsen berättar historien om ett produktionsbolag som drivs av karriärmissiler i fyrtioårsåldern, som efter tio år av reklamproduktion har färdigställt sin första långfilm.
Begravningen av en manusförfattare som begick självmord sammanfaller med samma söm. Manuskriptet till en stor samtida roman finns i mannens dödsbo. Det visar sig vara en massa tomma papper.

Laget är inte fullt av ingenting, inte alls.
Lampelas tidigare pjäser har liknat mer glaserade anekdoter. The Team , som närmar sig författarens egen tid och erfarenhetsvärld, är tydligt en mer mogen produktion.
Kanske finns det en personlig touch som inte längre kan övervinnas med enbart attityd.
Borta är den okontrollerbara skytten och självbelåtenheten självförhärligande. Även den stela blandningen av mediesexighet och mediekritik är borta.

Som spel är laget mer fokuserat och, framför allt, luftigt.
Teamet är öppet mot publiken och på det sättet ärligt.

Självklart drar Lampela in penttigris och jarisa flyger, och det är nog ingen slump att filmen producerad av företaget handlar om Eugen Schauman och åren av förtryck. Men det bländande fladdrar inte runt pjäsens kanter som extra extra.
Avslappning och självförtroende syns också i Lampelas arbete som regissör. Framträdandet har intensitet och bred humor. Hela teamet förtjänar tack för det lyckade resultatet.

Skådespelarna älskar tydligt dessa överexalterade yuppies vars huvudsakliga uppgift är att dominera scenen.

Sara Paavolainen är ett riktigt odjur i rollen som chef för ett produktionsbolag. Man kan inte låta bli att bli förälskad i den tonåriga självkärleken hos den kaxiga isdrottningen. I andra änden är kameleonten änkan efter en författare spelad av Ursula Salo , som har sjunkit ner i familjelivets avgrund.
Spänningen mellan de två kvinnliga karaktärerna erbjuder en upplevelse som inte lätt försvinner ur tankarna.

Carl-Kristian Rundman och Juha Veijonen samt de interna motsättningarna hos “företagets söner” är också fängslande. Den komiska melankolin är så smittsam att det är lätt att hålla med om journalistens tanke: Vi är inget team, vi är en jävla generation!
Iiris, en tjugoårig kontorsassistent spelad av Merja Pietilä, som tillbringar sin fritid på S/M-klubbar, sätter de utmattade fyrtioåringarna bakom sina cappuccinokoppar i rätt proportioner.
Är han mindre löjlig?