Recension: Mulle kaikki heti

To Me Everything Right Now-revyn är mycket bättre än dess rykte

Kritikerna i våra största dagstidningar avfärdar relativt ofta en föreställning, som ändå vinner allmänhetens popularitet. Jag har också fått frågan flera gånger varför och jag har fått fundera på det.

För det första kan anledningen vara kritikerns attityd eller bakgrund. Han kan ha sett världens mest väloljade, megabudget-prestationer, för vilka han sätter sin egen ribba.

De kan ha ambitioner relaterade till teatern själva, det vill säga att de själva kan ha regisserat och/eller skrivit eller åtminstone vilja arbeta inom området, vilket innebär att det påverkar kommentaren på många olika sätt. Eller kanske gillar författaren helt enkelt inte vissa typer av föreställningar – till exempel underhållning eller musikaler, etc. – och kritiken är därefter.

Personligen tycker jag att inte alla förslag kan utvärderas med samma indikatorer. Föreställningarna i Helsingfors bör inte bedömas efter samma kriterier som verken i London eller New York, och föreställningarna i Kemi, Kokkola eller Salo efter samma kriterier som verken i Helsingfors, Åbo eller Tammerfors. Teaterns typer, utgångspunkter och resurser bör alltid beaktas.

På grund av kulmen av mina barns sommarsportintressen kunde jag inte se Helsingfors stadsteaters nya revy Mulle allt heti vid dess presspremiär, utan bara några dagar senare. Jag avstod medvetet från att läsa recensioner skrivna av mina kritikkollegor, som jag hade antagit för mer än 20 år sedan, men jag kunde inte låta bli att lägga märke till den mycket negativa rubriken i en artikel av en recensent på landets främsta tidning.

Min överraskning var återigen en riktig överraskning, då det fanns en fullt godkänd, välspelad, mycket vackert dansad och mestadels också välsjungen underhållningslåt, som också verkade uppskattas av den betalande publiken. Helsingfors KT:s lag är absolut i toppklass i landet, liksom besökarna som vanligtvis kvalificerar sig för uppträdandena. Teaterns solida och välsammansvetsade dansgrupp, ledd av Nigel Charnock, är nästan på europeisk stjärnnivå.

Manuset – skrivet av Claes Andersson, Tiina Lepistö, Outi Popp, Henri Kapulainen och föreställningsregissören Neil Harwick, bland andra – följer den busiga samtida stilen med god smak, och det kunde förstås vara lite bättre, men det är inget stort eller grundläggande fel med det, lika lite som i sångerna eller musiken komponerad av musikern, dirigenten och låtskrivaren Iiro Rantala. Liknande underhållning, som kritiserar vår egen tid med varierande resultat, har ofta setts tidigare i huvudstaden, på provinsteatrar och på TV.

Utbildningssektorn, de offentliga hälsotjänsterna som lider av problem, förtida besserwisser som sitter i sandlådan, restaurangkastare, ombildade familjer och generationsklyftan får alla sin beskärda del av stygnen i de många flytande skisserna. De bästa skrattstunderna får nästan publiken att skratta med tårar i ögonen, även de värsta ler med.

Publiken som var närvarande vid föreställningen jag såg – jag antar mest från Helsingfors – förtjänar att den mest rasande applåderna gavs alltför lätt till de mest välkända namnen (t.ex. Ulla Tapaninen, Riitta Havukainen, Pekka Huotari, Risto Kaskilahti, Mikko Kivinen och Esko Roine). Å andra sidan ignorerades de mindre kända unga talangerna – i detta fall Maija Kalaoja och Antti Timonen – helt eller fick alldeles för dämpade applåder för sin insats.

Andersson-Hardwick-Kapulainen-Lepistö-Miettinen-Popp: Mulle allt heti -revue. Helsingfors stadsteaters premiär på den stora scenen dygnet runt. Regissör. Neil Hardwick.