Recension: Hertta ja Olavi

Den magnifika frekvensen av Hertta och Olavis små undanmanöver

Olavi Paavolainens rykte som damkarl är förmodligen ganska bekant, åtminstone genom Helvi Hämäläinens offentliga bekännelser. Paavolainen var en intellektuell man som kände till hur man charmerar. Mindre känd är hans relation med parlamentsledamoten Hertta Kuusinen.

Helsingfors stadsteater har nu möjlighet att smaka på en del av den hemliga relationen genom pjäsen Hertta och Olavi, skriven av Juha Vakkuri. Och biten är utsökt. Jag minns inte att jag sett en sådan beskrivning av fördröjd passion.
Öppningsmusiken i föreställningen är Lenskys aria från Tjajkovskijs opera Eugene Onegin, där huvudpersonen plågas över tidigare ungdom och kärlekens svårigheter. Musik har förmodligen en dubbel betydelse som val av musik till en pjäs. Å ena sidan frigör den känslorna hos den åldrande Paavolainen, som har förlorat sin kreativa kraft, men delvis tar den mottagaren till vår östra granne, där Hertta Kuusinen har ett viktigt band. Och med Tjajkovskij slutar också pjäsen, cirkeln sluts.
Händelserna börjar med en lång dialog mellan Paavolainen och hans psykiater, där huvudpersonens relation till ord och deras betydelser blir konkret. Mannens blick och sensoriska horn är känsliga. En antydan om själens slit ges genom drömtolkning. Moderns son har en lång väg kvar i mannens värld.
Precisionen och enkelheten i Pekka Laihos psykiaters visa blickar och uttryck betonar betydelsen av de små rörelserna i hela pjäsens båge. Redan under de långa pauserna i öppningsscenen mäts nivån av energi med vilken Vakkuris pjäs rör sig.
Oskari Torvinens magnifika scenografi bygger på inre bilder av saker som är viktiga för Paavolainen. Byggnaderna som syftar på parlamentsbyggnaden ligger framför de spända repen. Scenen är som ett nervsystem som stämnings, där Paavolainen måste brottas med sin egen brottning.
Maija Pekkanens kostymer stiliserar scenografin som en jämlik sida vid knappheten. Modernismens anda utstrålar ren.

Överväldigande dialog

Hannu Lauris Olavi Paavolainen är ett överlämnande verk som kombinerar exakt timing med den underbara galenskapen i att kasta sig in i det. Den hånfulle, milda, tiggande och självbetraktande mannen svajar i vågorna av kreativ smärta och känslomässiga konflikter. Silver Gin mjukar upp de vassaste kanterna av mörka dagar. Kvinnor kallar sin hjälte som sirener.

Lauris utmattade prins är en hisnande roll i sin känslighet.
Petteri Sallinens regi är tät och fängslande. Den låter inte känslorna löpa fritt i öppen dager, och det är dess styrka. Betydelsen av nästan beröringar, nästan kyssar, men handlingar som undviks i sista stund upprepar temat med uppdämda känslor i en hemlig relation.
Risto Heikkerös ljussättning följer stämningsstämningarna nära. Mjuka rödgröna former alternerar med skarpa blå-röda istaggmönster.
Den verkliga dramatiska spänningen är relationen mellan Hertta och Olavi, även om den unge Raili från Radioteatern som är förälskad i Paavolainen går parallellt med den.
Satu Silvos Hertta ger sig hän åt relationen med en djärv känsla av förnuft och känsla. Berörd av Paavolainen upplever en vuxen kvinna för första gången erotikens allt uppslukande kraft och accepterar den trots politiska konflikter.
Hertta och Olavis sammanflätning är inte ett fängelseliknande band, utan ett fullt av förståelse och mild visdom. Passion lämnas ovisad, men den är allestädes närvarande. Dialogen mellan Lauri och Silvo är skarp och förväntansfull.
Sari Haapamäki når inte riktigt upp till intensiteten hos de andra skådespelarna, och hennes Raili är pappersmässig på vissa ställen.
Som helhet är pjäsen en absolut händelse under säsongen. Inte nödvändigtvis på grund av karaktärernas verklighet, utan specifikt på grund av deras dramatiska spänning. Ett vackert, absolut klokt pjäs.

PIRJO PUUKKO

Juha Vakkuri: Hertta och Olavi. Regissör: Petteri Sallinen. Scenografi: Oskari Torvinen. Kostymer: Maija Pekkanen. Ljus: Risto Heikkerö. Röst: Antero Mansikka. Rollista: Hannu Lauri, Satu Silvo, Pekka Laiho och Sari Haapamäki. Premiär på den lilla scenen i Helsingfors stadsteater den 13.3.2003.